Columbia University School of the Arts ligger centralt på Manhattan invid Central Park, och är den äldsta institutionen för högre utbildning i New York stat. Byggnaderna är många och ståtliga, med grönska och breda trappor där elever och lärare samlas för lunch och samtal. Organisationen på skolan är omfattande; ett säkerhetsteam finns på plats, och skickar ut notifieringar till samtliga elever om brott och liknande som pågår i skolans närhet. Ett hälsocenter ligger ett stenkast ifrån arts-byggnaden, dit man kan gå vid behov. Biblioteken är många och praktfulla, och det är ofta här elever samlas för att studera tillsammans. Personalen är högutbildad och ytterst hjälpsam, och håller öppet till sent på kvällarna. Man känner sig aldrig ensam på det här campuset, och det är en fröjd att få studera omgiven av så vacker arkitektur. Det finns även mängder av sociala sammanhang och klubbar där man kan bli medlem, och träffa studenter från andra avdelningar. Specifikt för filmprogrammet är även att man ofta anordnar filmvisningar med efterföljande diskussioner. Ibland bjuds professionella filmskapare och alumner in, som delar med sig av råd och bjuder in till samtal. Filmprogrammet är även uppbyggt så att många uppgifter görs i grupp, och sammantaget är det nästan oundvikligt att lära känna nya människor. Kontakterna som jag knutit under min tid på Columbia har redan börjat ge frukt i form av praktikerbjudanden, och vi alla hjälps åt att dela med oss av vårt nätverk i den mån vi kan. Lärarna på Film MFA utbildningen har även visat på stor generositet, inte bara med sin tid och expertis, utan även när det kommer till att presentera kontakter i den amerikanska filmindustrin. 
Då filmprogrammet är beroende av utrustning, finns både tillgång till ett labb, där man kan redigera film och även få hjälp av experter som arbetar som klippare, samt ett utrustningscenter där man lånar filmutrustning. Detta är möjligen en av utbildningens stora fördelar, då utrustning generellt är dyrt och krångligt att låna, om man inte hyr som ett företag. Här arbetar flera teknikkunniga experter, som ofta även arbetar som filmfotografer, vid sidan om sitt arbete på skolan.
Trots att jag tog mig an utbildningen med höga förväntningar, lyckades skolan överträffa mina förhoppningar. Arbetsmängden är stor, och att gå på skolan brukar liknas vid ett ”bootcamp”, där man i princip inte lämnar campus, utan befinner sig i en slags ständig, kreativ, arbetsbubbla. Med hjälp av olika kurser som korsbefruktar varandra har jag fått äran att bygga upp en kreativ muskel, och fått kunskap som jag kommer att ha nytta av för resten av mitt arbetsliv. På Columbia’s film master får man en djupgående förståelse för filmmediet som konstform, vilket är en förutsättning för att lyckas ta plats i en överhettad bransch. Jag kan varmt rekommendera utbildningen till andra svenskar som drömmer om att bli filmskapare, inte minst då utbildningen är högst diversifierad. Att berätta historier och göra film idag på en global marknad, kräver kulturell kännedom och ett öppet öga. Att då få sitta i diskussioner med representanter från hela världen, och diskutera karaktärer, bildspråk, konflikter, och mänskliga utmaningar, känns inte bara som en stor lyx utan en otroligt viktig tillgång.
Den enda problematiska faktorn man möjligen kan lyfta fram här, är att samtliga elever på ett eller annat sätt lyckats finansiera den dyra utbildningen. Trots att många, inklusive jag själv, fått generös hjälp från stiftelser som er egen, går det inte att komma ifrån att den höga avgiften exkluderar röster som också behöver höras, inte minst eftersom filmutbildningen går ut på att berätta historier. Detta är dock oundvikligt när det gäller amerikanska skolor, och jag tyckte mig känna av en enorm tacksamhet och tolerans bland både elever samt lärare, när det kommer till den här frågan.
Programmet heter ”Film MFA” (master inom film) med fokus på manus och regi. I stora penseldrag är programmets syfte att på en avancerad nivå utforska filmen som historieberättande medium. Genom att dissekera filmens grundläggande element, både rent praktiskt och i diskussionsformat, lär vi oss att analysera filmhistoriens strukturer och traditioner, med förhoppningen att lyckas bryta dessa regler och skapa originellt innehåll som utmanar och för industrin framåt.
Programmet behandlar inte bara filmskapande som en kreativ konstform, utan även som en teknologi som ges ett allt större utrymme när det kommer till att forma kultur och värderingar, lokalt och globalt. Därför ägnas även fokus åt att formulera och diskutera själva syftet bakom enskilda historier, samt hur filmhistorien kan lära oss något om samhället i vilket dessa filmer skapades. Då klassrummen är fyllda av studenter från hela världen (jag är själv ensam representant för Skandinavien), blir diskussionerna ofta upplysande och berikande.
I kursplanen ingår specialiseringskurser inom regi, kinematografi, personinstruktion, manusanalys, sceneriläggning, dramaturgi, för att nämna några. Samtliga kurser verkar för att på en sofistikerad nivå förstärka kopplingen mellan konstnärskap och forskningsförberedelser. Studiernas upplägg tar avstamp från verkligheten genom att dom till stor del är förankrade i samarbete. Specialister från olika delar av programmet samlas och skapar tillsammans, med stöd från professorer, som alla är verksamma filmskapare på den internationella scenen. Universitetet har en intern bank av skådespelare som studenterna har tillgång till, och som bidrar i forskningsarbetet, som oftast utgörs av en film. Dessa filmer skickas sedan in till filmfestivaler runt om i världen, och många studenter har premiärer på festivaler så som Sundance och Tribeca, innan utbildningen är klar.
Columbia University School of the Arts utmärker sig från andra filmskolor genom deras hängivna fokus åt själva kärnan bakom filmen – nämligen bra idéer framför dyr utrustning. Bland professorerna finns bland andra Andy Bienen (Boys Don’t Cry) Tom Kalin (Savage Grace), Ramin Bahrani (99 Homes), Katherine Dieckmann (Strange Weather), Rania Attieh (Initials SG), dramaturgen och regissören Mikael Södersten, m.fl. Kravet för att få undervisa på programmet är att man som professor har en aktiv karriär vid sidan av, och många relationer som skapas på skolan består långt efter examen.
Slutarbetet för programmets studieplan utgörs av manuskript och kortfilmer. Under tiden för forskningsarbetet ingår klasser vid sidan av i redigering (för manuskript) samt workshop-kurser i form av ”writers rooms” samt motsvarande för regi, för att arbetet ska nå så hög nivå som möjligt. Samtliga studenter tilldelas en mentor, som väljs ut genom en skräddarsydd process. Då detta är en kreativ utbildning är det av stor vikt att få en mentor som resonerar med ens visuella uttryck, och förstår vad man vill åstadkomma. Denna mentor utgörs av en professor och verksam filmskapare, som bidrar med hens expertis i samtliga delar av processen (förproduktion, produktion, postproduktion). De första åren av utbildningen går ut på att berika studenten med så många kurser som möjligt, för att sedan kunna dyka djupare i en fokuserad miljö under forskningsarbetet. Samtliga av dessa kurser bidrar, på olika sätt, med kunskap och inspiration som är högst nödvändiga för processen som följer under forskningen.
När Covid bröt ut var skolan snabb att agera, och kurserna erbjöds online. Detta var givetvis tråkigt, då programmet går ut på samtal och diskussioner, men jag har faktiskt överraskats över hur smidigt skolan skötte övergången. Skrivkurserna har påverkats minimalt, och skolan har gjort stora ansträngningar för att leverera en så professionell upplevelse som möjligt. Det har givetvis vart oundvikligt att kompensera helt och hållet för alla möten och networking-aktiviteter som tidigare erbjudits, men på det stora hela får man säga att vi ”möts” ändå på diverse seminarium och via online-aktiviteter, och kärnan för utbildningen har dom lyckats upprätthålla även på distans. Jag kan varmt rekommendera utbildningen för andra svenskar!
