En stor skillnad mellan juridikstudier i USA och i Sverige är att USA är ett s.k. Common law-land, medan Sverige och de flesta europeiska länder har en tydligare Civil law-tradition. Utan att fastna i detaljer kring de två olika rättstraditionerna kan man grovt förenklat säga att civil law-systemet till större del bygger på kodifierad lagstiftning, där domare och rättspraxis har en mindre dominant roll i att ”skapa rätt”. Lagstiftning är tegelstenarna och rättspraxis är murbruket, som fyller ut luckorna, skulle man kunna säga.
Övergripande om en LL.M.-utbildning
Jag studerade en ettårig Master i juridik (en så kallad LL.M.) vid Harvard Law School, utanför Boston, Massachusetts.
Nu undrar du säkert: vad innebär det egentligen att läsa ett LL.M.-program i USA?
Det där med att förstå juridiktitlar är dessvärre en hel vetenskap i sig. Det 4,5 år långa juristprogrammet i Sverige leder fram till en ”juristexamen”, vilket på engelska brukar översättas till en Master of Laws (formellt är dock det svenska juristprogrammet inte uppdelat i en Bachelor+Master eftersom det klassas som en yrkesexamen, likt läkarprogrammet). Tidigare kallades juristexamen ”jur.kand”, vilket numera övergivits eftersom man studerar längre än tre år och alltså inte får en kandidatexamen.
Att läsa vid en amerikansk law school innebär för de allra flesta att man efter att ha läst sin fyraåriga Bachelor på college läser ett treårigt program som leder fram till en s.k. J.D. (juris doctor). Förvirrande nog är detta inte samma sak som en juris doktor i Sverige, som doktorerar i flera år och senare disputerar med en avhandling. I USA kallas detta istället S.J.D.
Ett LL.M.-program i USA är en slags hybridvariant, i praktiken skapad för jurister med en utländsk juristexamen som med ett års påbyggnadsstudier också kan få en juristexamen i ett nytt land – i detta fall i USA. En förutsättning för att kunna göra en LL.M. i USA är alltså att man redan har en juristexamen.
Förutsatt att man läser en viss mängd amerikansk materiell rätt under sin LL.M.-utbildning kan man bli behörig att skriva s.k. Bar Exam för en eller flera delstater i USA (dock inte alla stater, vissa kräver en J.D.-examen), och därmed kvalificera sig för att bli advokat och praktisera juridik i USA.
Att studera vid Harvard Law School
I min LL.M.-klass var vi cirka 200 studenter, alla med juristexamen från alla världens hörn. Själva undervisningen är dock integrerad med J.D.-studenterna, så vid föreläsningar och seminarier fanns det hela tiden en spännvidd av studenter från olika delar av världen, som därmed kunde bidra med olika perspektiv och erfarenheter.
En stor skillnad mellan juridikstudier i USA och i Sverige är att USA är ett s.k. Common law-land, medan Sverige och de flesta europeiska länder har en tydligare Civil law-tradition. Utan att fastna i detaljer kring de två olika rättstraditionerna kan man grovt förenklat säga att civil law-systemet till större del bygger på kodifierad lagstiftning, där domare och rättspraxis har en mindre dominant roll i att ”skapa rätt”. Lagstiftning är tegelstenarna och rättspraxis är murbruket, som fyller ut luckorna, skulle man kunna säga.
Common law, å andra sidan, bygger i stället på att rätten primärt skapas genom rättspraxis. Om inte lagstiftaren har satt ner foten i en fråga anses området oreglerat och därmed lämnat till ”the common law”. Någon lärde mig liknelsen att se det som att du släpper ner en tegelsten i en hink med vatten. Medan tegelstenarna (lagstiftningen) är grunden i civil law-system, kommer tegelstenen i ett common law-system bara fyller upp den volym som stenen upptar. I övrigt kommer hinkens innehåll förbli vatten (rättspraxis). Det är vattnet som är grunden, inte tegelstenen.
I modern rätt är dock inte alltid skillnaden mellan civil law och common law enorm. Vissa rättsområden i svensk rätt är i praktiken helt reglerade av HD:s praxis, samtidigt som det finns gott om detaljerad lagstiftning också i USA. Men, skillnaderna finns alltjämt.
En annan stor skillnad är att man i Sverige och de flesta civil law-länder ägnar i stort sett hela juristutbildningen (som ofta är mellan 3-5 år) till att studera materiell juridik. Man läser straffrätt, civilrätt, processrätt, fastighetsrätt, folkrätt och så vidare. I USA är det egentligen bara under det första året på law school som J.D.-studenterna måste läsa materiell, klassisk juridik. Därefter finns det en hel uppsjö av kurser som på ett helt annat sätt än i Sverige fokuserar på juridikens roll i samhället, praktik och teknik, samt andra tvärvetenskapliga områden. Jag läste exempelvis en stor kurs i s.k. ”Adaptive leadership”, vilket inte skulle finnas på ett svenskt juristprogram.
Mina studier vid Harvard
Min akademiska och professionella bakgrund har varit inriktad mot tvistlösning. Jag hade tidigare arbetat på en svensk affärsjuridisk advokatbyrå som ombud i domstolstvister och skiljeförfaranden och därefter varit tingsnotarie, där jag specialiserade mig på tvistemål och ägnade mig en hel del åt att leda förlikningssamtal och agera medlare. Jag hade också tidigare bott utomlands i både USA och Argentina.
I ljuset av detta ville jag vid Harvard fortsätta bredda och fördjupa mina kunskaper inom internationell konflikt- och tvistlösning. Jag läste bland annat kurser inom internationella skiljeförfaranden och investeringstvister, amerikansk konstitutionell rätt, skadeståndsrätt, en kurs om trender och utmaningar inom internationella mänskliga rättigheter, och en intressant och väldigt interaktiv kurs inom ledarskap.
Jag vill dock särskilt nämna två kurser som var särskilt intressanta och som innehåller perspektiv som jag tycker saknas i den svenska juristutbildningen och kanske även ibland inom den svenska juristkåren i stort:
Designing Dispute Systems for Justice
Vi är alla omgivna av tvist- och konfliktlösningssystem, utan att tänka på det. Den svenska rättegångsbalken är kanske det tydligaste exemplet: en utförlig lag som detaljreglerar hur processer i domstol ska föras. Men även i andra sammanhang finns sådana system: SCC och andra organisationer tillhandahåller skiljeförfaranden och andra tvistlösningsmekanismer; det finns pågående Sanningskommissioner i Sverige om behandlingen av samer, tornedalingar och andra minoriteter; och en arbetsplats eller en skola kan ha en policy kring hur anklagelser om mobbing eller sexuella trakasserier ska hanteras.
Allt detta ryms inom området som kallas Dispute Systems Design (DSD). DSD är snarare en metodik än ett juridiskt område. I stället för att blint tillämpa befintliga system tar man inom DSD tar man ett kliv tillbaka till ritbordet och designar konflikthanteringssystem från grunden, eller kanske kritiskt analyserar ett befintligt system utifrån vissa perspektiv. Är den svenska rättegångsbalken välbalanserad eller finns det intressen som glöms bort? Hur kan en sanningskommission konstrueras för att vara så effektiv som möjligt – kommer alla perspektiv till tals? Hur ska man hantera en anklagelse om sexuella trakasserier på en arbetsplats: ska det hanteras konfidentiellt? Måste anmälaren ge sig till känna eller ska det räcka med en anonym anklagelse? Hur mycket bevis ska krävas? Vem ska avgöra om den utpekade ska tilldelas sanktioner? Och så vidare.
Under kursen fick vi bland annat diskutera etik och moral inom medling, vi fick spela rollspel och representera olika intressenter (arbetsgivare, fack, studentföreningar, lokalpolitiker etc.) som skulle ta fram en policy för hantering av just sexuella trakasserier vid ett fiktivt universitet, vi fick ta del av vittnesmål från arbetet med att avskaffa apartheid i Sydafrika och processen som följde (s.k. transitional justice) och vi fick lära oss om hur man måste balansera och utforma system för att ersätta offer vid t.ex. terrorbrott: vem ska ha rätt till ersättning? Vem är egentligen ett offer? Hur ska gränserna dras? Och av vem?
Kursen öppnade mina ögon för DSD som metod och lärde mig att förhålla mig mer kritiskt till tvist- och konfliktlösning. Under kursen skrev jag en uppsats där jag med DSD-glasögon analyserade det pågående arbetet i Sverige om att hantera mycket svåra och känsliga frågor kring samerna. Dels finns, som jag nämnde, en pågående sanningskommission som ska belysa statens övergrepp mot den samiska befolkningen. Parallellt med detta har en större parlamentarisk utredning sjösatts (leds av HD-domaren och Svenska Akademien-ledamoten Eric Runesson) för att se över rättigheter kring markanvändning, jakt och fiske inom renskötselområdet.
Jag valde också under våren att skriva min längre LL.M.-uppsats för samma professor och då med ett DSD-perspektiv analysera och föreslå förändringar i ett nyligen framtaget tvisthanteringssystem som syftar till att få företag att förebygga och på ett tidigt stadium avvärja konflikter som kan leda till dyra och utdragna kommersiella tvister. Organisationen vars regelverk jag analyserade, International Institute for Conflict Prevention & Resolution (CPR) fick ta del av min uppsats efter att den blev klar och de har hittills varit mycket uppskattande och varit intresserade av mina förslag, vilket förstås känns otroligt kul!
Negotiation Workshop
En av Harvards flaggskeppskurser är den beryktade kursen Negotiation Workshop. Två hela kvällar i veckan under hela våren spenderade jag i olika typer av rollspel, simulerade förhandlingar och andra svåra samtal.
Kursen lär ut ett, skulle jag säga, paradigmförändrande synsätt på förhandling och mellanmänsklig kommunikation. Ofta ser man kanske förhandling som en boxningsmatch. Två parter går in och pucklar på varandra så hårt man orkar tills en kommer ut som vinnare. Ofta anses en ”bra förhandlare” vara likställt med att vara en ”tuff förhandlare”. Harvards metodik är i stället att se förhandling som ett utbyte av intressen, identifiera gemensamma vinster, ”expand the pie”, hitta lösningar utanför boxen och förstå motpartens position och handlingsutrymme. Självklart ingår det i en förhandling att ibland vara tuff och stå på sig, men lika ofta måste en framgångsrik förhandlare vara en god lyssnare och ha förmåga att visa empati.
En av grundarna till Negotiation Workshop har skrivit den välkända boken Getting to Yes och under min termin leddes kursen av den prisbelönta förhandlingsexperten och författaren Sheila Heen (hon har bland annat skrivit boken Difficult Conversations, som också ingick som kurslitteratur). Vi arbetade också i mindre grupper, där min gruppledare hade erfarenhet från att coacha parter i fredsförhandlingar i Syrien och Sudan.
Kursen var utan tvekan min bästa akademiska upplevelse någonsin. Jag lärde mig lika mycket om mig själv som om förhandling och jag har redan kunnat applicera verktyg och tekniker från kursen i mitt eget liv, såväl professionellt som privat. Ett varmt tips är att läsa de två böcker jag nämnde – Getting to Yes och Difficult Conversations!
Mina upplevelser vid sidan av klassrummet
En lika stor del av året på Harvard var upplevelserna utanför klassrummet. Jag bodde i ett gammalt pampigt hus mitt på Law School Campus och var omgiven av klasskamrater. Det var ett otroligt socialt år – antagligen för att vi alla var ganska svältfödda på sociala umgängen efter en lång pandemi, som började ebba ut lagom tills vi kom dit.
En stor upplevelse var att jag blev vald till en av två Class Marshals för min klass. I min roll ingick dels att vara med och planera inför våra examensaktiviteter i slutet av året och ha vissa ceremoniella roller under dessa firanden, men också att som en av fyra valda representanter för LL.M.-klassen representera hela klassens intressen och arrangera sociala aktiviteter. Det var ett slitsamt uppdrag, men otroligt hedrande och givande att ha fått det förtroendet.
Jag hade som Class Marshal bland annat äran att få tala på Harvard Law Schools Class Day, dagen före vår examen. Det slumpade sig så att jag var först ut av alla Class Marshals (vi var totalt sju stycken). Det var en smått surrealistisk upplevelse att inledningstala inför tusentals personer utanför Harvard Law School’s pampiga bibliotek. Givetvis, som en god svensk utomlands, såg jag till att citera ABBA. Här kan man se talet:
Jag hade otroligt kul under mitt år och jag har fått många vänner för livet från stora delar av världen. Det var givetvis en del kulturkrockar, men också en insikt om hur mycket vi har gemensamt. En inte så rolig, men väl så utmärkande erfarenhet som jag kommer bära med mig var vad som hände efter den 24 februari och den storskaliga ryska invasionen av Ukraina. Jag hade klasskompisar både från Ryssland och Ukraina och det var jobbigt att se hur de påverkades av vad som hände, och även senare att se hur tufft det blivit för mina ryska kompisar att kunna söka jobb, få visum och möjlighet att fortsätta sina liv och karriärer utanför Ryssland – trots att de inte på något sätt stöttar Putinregimen. Storpolitiken kom väldigt nära och blev väldigt konkret, trots att man var långt ifrån kriget.
Jag minns särskilt kvällen den 25 februari. Några klasskompisar från Ryssland, Ukraina och Polen bjöd in till en gemensam diskussionskväll i ett litet dorm room. Rummet var helt fullt. Folk satt i knä på varandra. Alla lyssnade i tystnad på våra klasskompisar som sida vid sida försökte ge sin bild av vad som hände och satte ord på sina känslor. Trots de tragiska omständigheterna var det häftigt att se den enighet och det brödraskap som visades upp i vår klass.
Avslutning
Mitt år var kort och gott enormt bra. Jag har utvecklats såväl akademiskt och professionellt, som på ett personligt plan. Harvard var lika fantastiskt som man kan föreställa sig, även om det givetvis också på många sätt är en ”vanlig” skola med bra och dåliga lärare, fina och mindre fina lokaler, och tidvis tröttsam byråkrati – som överallt. Det går dock inte att komma ifrån att jag fick förmånen att träffa på personer med enorm kunskap och spektakulär erfarenhet inom sina respektive områden. Mina klasskompisar hade utöver att vara jurister erfarenhet av att vara politiker, författare, filmproducenter, och mycket annat. Jag hade till och med en kurs med vinnaren av Miss America för ett par år sedan. Det var dock slående att de allra flesta var otroligt jordnära, ödmjuka och genuint trevliga. Det är kanske det viktigaste jag vill förmedla: det finns gott om ”vanligt trevligt folk” också på Harvard.
Nils Ivars läste en master (LL.M.) i juridik vid Harvard Law School 2021/22.
Huvudsaklig akademisk inriktning: Internationell tvist- och konfliktlösning
Donator: Borgrättsfonderna
