Det var mycket lärorikt att se hur den amerikanska organisationen arbetade strukturerat med att följa upp sina kliniska studier. Det fanns även andra fördelar, som lunchkonferenser med fokus på klinik och forskning varje vecka.
Erik Blennow Nordström, stipendiat 2023-2024.
Postdoktor i neuropsykologi vid Columbia University i New York, NY, USA.
Forskning om kognitiva och emotionella följdsymtom hos personer som överlevt ett hjärtstopp.
Jag hade den stora äran att tilldelas medel från Sverige-Amerika Stiftelsen för att bedriva forskning som postdoktor vid Columbia University under ett år. Under högsommarvarma juli månad flög jag och min sambo våghalsigt nog utan färdigt hyreskontrakt från Köpenhamn till New York. Den första tiden bodde vi på hotell i Bronx. När vi väl blivit godkända av andelsstyrelsen för att hyra en lägenhet kom snabbt krav på att ordna hemförsäkring, betala en månad på hyran i förskott samt mäklararvode innan vi flyttade in. Dessutom tillkom krav på att beställa el – men för att registrera oss hos det enda elbolaget krävdes amerikanskt telefonnummer, så vi fick köpa en amerikansk telefon illa kvickt. Parallellt med det inledde jag ett arbete för att få passerkort till Columbia University Irving Medical Center, så det var många praktikaliteter som behövde tas omhand i början.
Det löste sig, och nu kunde jag gå från bostaden i Harlem till Columbia Universitys medicinska campus på norra Manhattan, längs med Hudson River. Det gick även att åka subway, men detta var 45 minuters underbart tillfälle till vardagsmotion i den relativa grönska som Riverside Park utgjorde. Jag fick en arbetsplats i händelsernas centrum på samma våningsplan som neurointensiven.
I forskningen arbetade jag och min mentor från Division of Neurocritical Care, Department of Neurology tillsammans med annan kunnig personal från en annan organisatorisk del inom Columbia University, nämligen Center for Behavioral Cardiovascular Health. Vi hade regelbundna manus- och planeringsmöten samt koordinatorsmöten inom studien varje vecka. Det var mycket lärorikt att se hur den amerikanska organisationen arbetade strukturerat med att följa upp sina kliniska studier. Det fanns även andra fördelar, som lunchkonferenser med fokus på klinik och forskning varje vecka. Dessutom blev jag inbjuden som regelbunden åhörare i Cognitive Neuroscience Seminars, ett forum med hög vetenskaplig bärighet. Det var imponerande hur de lyckades bjuda in framstående talare. Vårt projekt med fokus på kognitiva och emotionella följdverkningar efter hjärtstopp hos amerikanska hjärtstoppsöverlevare löpte på kontinuerligt. Slutresultaten blev en fin originalartikel publicerad i den vetenskapliga tidskriften Resuscitation i samband med att jag lämnade Columbia University.
Under tiden i New York agerade jag också värd för svenska psykologer och forskare, när en delegation kom på studiebesök under självaste fettisdagen. Jag hade specialbeställt semlor från ett svenskt bageri i staden, dagen till ära. Jag lärde också känna andra postdocs från USA och Sverige. Det ledde till forskningssamarbeten och till trevligheter, bland annat i form av jazz-afterworks i Harlem. Det är kontakter och vänskaper som jag har fortsatt glädje av idag.
Utöver forskningen kännetecknades tiden i New York av sena utflykter till kakbutiker och frekventa besök på Metropolitan Opera samt Carnegie Hall. Det blev en sport att hitta det bästa bagelstället och den mest bekväma parkbänken i Central Park, som bjöd in till både vetenskapligt arbete och solsken. På plats i USA passade vi också på att åka till en av de största konferenserna inom kardiologi som detta år anordnades i Atlanta, där jag presenterade en studie. Thanksgiving firades hos gamla vänner i ett varmt Florida. Vi var ett gäng i personalen som vann Columbia University Irving Medical Centers ugly holiday sweater competition i samband med att det vankades jul – en tveksam ära! I samband med att jag slutade anordnade samma kollegor på universitetet en ”farvälresa” till det ikoniska nöjesfältet på Coney Island, vilket var fantastiskt fint. Naturligtvis bjöds det på svenskt lösgodis som tack för alla minnen. En annan höjdpunkt var det svenska midsommarfirandet i Battery Park, där det fanns rikligt med svenska flaggor och firare. Jag har nog aldrig hört ”Små grodorna” sjungas med sådan emfas som i New York.
På ett personligt plan kröntes New York-vistelsen ändå av en annan händelse. Fem över tolv på nyårsnatten tog jag tillfället i akt och friade till min sambo med utsikt över Empire State Building, och fick ett ja till svar. Det var en svårslagen upplevelse som jag alltid kommer att bära med mig och förknippa med vistelsen.
Med andra ord bidrog tilldelningen från Sverige-Amerika Stiftelsen med medel som möjliggjorde forskning, men också med en viktig erfarenhet och ett minne för livet.
