Stipendiat 2025-2026: Maja Oldefors

Mitt flyg anländer till Montréal-Trudeau International Airport, en kvalmig sensommareftermiddag den 24 augusti 2025. Jag är aningen vimmelkantig och har svårt att riktigt greppa var jag hamnat. Jag har (min dåliga vana trogen) inte sovit mer än någon timma under de föregående 24 timmarna. Det är ett nervöst resfeberskinn som jag aldrig lyckas ömsa, en rastlöshet som prompt infinner sig inför långväga resor – och lång väg har jag sannerligen rest.

Omtöcknad och förväntansfull letar jag mig fram genom mekaniska glasdörrar, svettiga köer och främmande korridorer till rätt registreringsmaskin, följer instruktionerna för att etablera min ankomst. Jag svarar på alla frågor, bekräftar att jag har rätt papper och tillstånd för att ta mig genom spärrarna, väntar tålmodigt på att mitt studievisum ska skrivas ut och stämplas med rätt stämplar. Det hela går sakta men bra, och med ett glänsande dokument i en prydlig plastficka omvandlas mitt tillfälliga flygplatslimbo till en giltig långtidsvistelse. Snart sitter jag i en taxi på väg mot campusområdet för Concordia University i Montréal, Kanada.

Att bege sig över Atlanten är det inte så enkelt som att packa en resväska och boka ett flyg, eller sätta sig på första bästa tåg med en interrail-biljett. Förberedelserna inför min nya tillvaro kändes oändliga och oavbrutna: Elektroniskt resetillstånd, Study Permit, försäkringar, biometrisk registrering, onlineorienteringar. Jag har aldrig tidigare varit i Nordamerika, knappt ens utanför Europa, och nu plötsligt skulle jag både studera och bo i ett sammanhang som annars hör till filmens värld. Månaderna inför har präglats av väntande på det ena myndighetspappret efter det andra, många dagar och veckor av passivt arbete och aktivt tänkande.

Till dig som redan gjort det: Starkt jobbat! Till dig som är på väg in i det: Det suger rätt så hårt, men det går bra till slut.

Jag är inte direkt den första som gör denna resa, och lär heller inte bli den sista. Släktskapet jag känner till alla de emigrerade svenskar som gått före mig, som färdats över Atlanten i århundraden, är både påtaglig och helt icke-existerande. Det är inte en amerikakoffert med mina finaste skor och ett fåtal av mina viktigaste ägodelar som jag bär med mig ombord en veckolång seglats. Det är en överpackad resväska fylld med kamerateknik och konstnärligt krimskrams som stuvas in i luckan på en åttatimmarsflygning. Dessutom vill man ju imponera på de spekulerade nya bekantskaperna: Bäst jag packar med ett extra par fräsiga solglasögon. En till extern hårddisk är kanske bra, den där kameran jag aldrig fått användning för. Finns det bra pennor där borta? Jag slänger ner ett par i reserv, utifall att.

Med äran det således innebär att avlägga denna reserapport – för såväl framtida stipendiater som stiftelsens och donatorers välkomnade intresse – följer nedan en redogörelse för hur mitt första år vid Mel Hoppenheim School of Cinema, Concordia University, tett sig.

MFA CINEMATIC ARTS

Det är nästintill omöjligt att sammanfatta ett år av en helt ny tillvaro på ett par sidor, men kanske lättare att sammanfatta hur jag hamnade här. Vad som ledde mig hit är en Konstnärlig Kandidatexamen inom Fri Konst från HDK-Valand, och en praktik som genom åren rört sig mer och mer mot ren videokonst och filmskapande. Med en strävan om fördjupade efterforskningar i rörlig bild för att utveckla mitt koncept “gestaltad frånvaro” – ett förkroppsligande av saknad, en fysisk förnimmelse om det icke-existerande, parallellerna av denna känsla inom sorgearbete och film – fann jag MFA Cinematic Arts vid Mel Hoppenheim School of Cinema, Concordia University i Montréal.

Som masterstudent här har du stort ansvar för ditt eget arbete, din studieteknik och hur du bäst förvaltar din tid. Detta gäller självfallet alla akademiska inriktningar, men kanske i synnerhet inom det konstnärliga fältet. Det finns inga tydliga rätt eller fel när du tar dig an en uppgift eller formar din konstnärliga forskning.

Under första året finns ett antal obligatoriska kurser som vi studenter väntas gå för att uppfylla programmets krav: fiction / non-fiction, ljud, kollaborativt skapande och konstnärligt skrivande, för att nämna några. Över bägge två terminer löpte även övergripande kurser dedikerade till teori och bildskapande inför vår Research Creation Thesis, dvs det masterarbete som produceras och presenteras inför examen. Arbetet faller inom ramen för “konstnärlig forskning”.

Även om jag tycker att konst och kreativt skapande har ett enormt egenvärde utan att behöva legitimeras inom akademiska strukturer så är det en ynnest att få djupdyka i hur-et och varför-et man skapar det man skapar. Det denna utbildning ger är tid, resurser och inspiration, samt utrymme att experimentera och utveckla sitt projekt i samklang med både kollegor och mentorer.

Vår Thesis består av två delar: 1. Den skrivna masteruppsatsen och 2. Ett konstnärligt alster inom rörlig bild. Hur, var och när man gör detta är upp till var och en, men i mitt fall har arbetet fortlöpt i små studier under mitt första år, en större inspelning under sommaren och övergår i skrivande stund i timmar och åter timmar av postproduktion i skolans redigeringssviter, color-grading, ljudstudios och digitaliseringsrum.

CONCORDIA

Concordia University består av ett flertal byggnader utspritt över två campus, ett beläget Downtown i centrala Montréal (Sir George William Campus, “SGW”) och ett i området Notre-Dame-de-Grâce (NDG) (Loyola Campus). Mellan dessa två går skyttelbussar och relativt goda kommunala förbindelser, där både buss + tunnelbana och tåg är alternativ för att ta sig fram. Mel Hoppenheim School of Cinema är beläget på SGW där teknikutlån, biosalonger, redigeringssviter, klassrum och professorer alla håller till i byggnader runt gatan Saint-Catherine. I området finns allt som hör till en stadskärna. Skolans större av de två biblioteken ligger ett stenkast bort, som utöver datorer och studierum även huserar 3D-print-labb och en sk “Visualisation Studio” med 26-punktshögtalarsystem och en gigantisk skärm anpassningsbar till det oändliga.

Det finns enklare lunchrestauranger som drivs i skolans eget regi, och ett initiativ som kallas “People’s Potatoes” där studenter kan få en portion gratis vegansk lunch varje vardag (om studenten i fråga medbringar sin egen tallrik). I dessa kvarter finns även studenthälsokontor, konferensrum, ateljéer för Visual Arts, tre olika gallerier, verkstäder för de som jobbar i metall, trä, textil och en allt-i-allo verkstad öppen för alla. Ett initiativ för att ta till vara på material som annars skulle kastas, CUCCR (Concordia University Centre for Creative Reuse) håller öppet tre dagar i veckan och låter studenter hämta och bygga fritt från allt som samlats in runtom campus.

För den som studerar inom film är resurserna goda, särskilt på Graduate-nivå: Masterstudenter och PhDs har tillgång till egna redigeringssviter, särskild teknik, analoga 16mm Bolex-kameror, en ljudstudio och mixer-rum. Alla relevanta datorer är försedda med uppdaterad programvara för både bild och ljud. För analogt material finns en scanner för både 16 och 35mm, vilket reducerar kostnaderna för denna process avsevärt och öppnar för kreativt skapande.

Skolan huserar även Video Collections Repository (VCR), som har både analoga projektorer och en ofantlig samling av analog och digital film att förkovra sig i. Det krävs att man hör sig lite för bland andra studenter och professorer för att hitta till rätt labb för rätt sak, men för den som gör det finns det mycket att utforska: Virtual Reality, 3D-prints, helomslutande ljudverk, you name it. Professorer och tekniker är inte helt lätta att lära känna, men när kontakt väl är etablerad är deras resurser och kunskaper en otrolig källa till inspiration, hjälp och utveckling.

BOENDE

Under mina första 4 månader bodde jag på ett av skolans egna boendealternativ, “in residence”, på Loyola Campus, i vad som marknadsförts som “Graduate Housing” – en egen byggnad med lite större rum, en hiss, egna toaletter och dusch. Det blev en del transport mellan mitt studentrum och Downtown där jag hade mina lektioner och arbetsrum, men NDG är ett behagligt och lummigt område. Jag promenerade ofta runt i kvarteren och kom att involvera mig i en grönsaksträdgård för studenter och pensionärer drivet av en hållbarhetsforskare knuten till universitetet.

Motsvarigheten på det andra campuset är Grey Nuns – enkla studentrum om en eller två sängplatser i ett gammalt nunnekloster mitt i smeten av innerstads-Montréal. Jag kan både varmt rekommendera och starkt avråda från dessa boendealternativ. Det är skönt att landa i ett redan färdigt koncept, du har andra studenter omkring dig och fin stöttning från personal på plats i allt som händer. Det blir en fin gemenskap och många roliga initiativ varje vecka. Det är dock inte direkt ekonomiskt. Utan finansiering från Sverigeamerikastiftelsen hade det inte ens funnits på kartan i mitt fall, och till den redan höga hyran för ett enkelt rum tillkommer en extra avgift för en obligatorisk “Meal Plan”. Du har alltså inte tillgång till ett eget kök, utan äter alla dina måltider i en av de två matsalarna som hör till vardera campus.

Genom de många facebookgrupper som annonserar både kollektivt och enskilt boende hittade jag min nuvarande lägenheten i området Hochelaga, lite utanför de traditionellt mest eftertraktade Mile End och Plateu-områdena. Dock inte utan att först skaffa mig en liten Montréal-familj bland mina grannar på Loyola – det finns mycket fint med skolans eget boendealternativ, och jag är trots allt glad att det var min första anhalt i min kanadensiska bostadskarriär.

STADEN

Montréal kan titulera sig som “The best student city of Canada”. Jag kan inte uttala mig om konkurenterna, men jag kan glatt meddela att det sannerligen är otroligt studentvänligt här. Med närhet till alla stora universitet och skolor finns en mängd resurser och en livlig kulturscen. Ett flertal musikfestivaler, matfestivaler och självfallet filmfestivaler sprider ut sig under årets gång. Däremellan finns det gott om butiker, mikrobryggerier och oändligt många små parker att utforska. Botanical Gardens, Olympiastaden, kyrkor och muséer. Att stora delar av innerstaden är byggd under jord (ett smidigt sätt att gömma sig undan de hårda vintrarna) är spännande bara det.

För den som vill bo i Nordamerika utan att känna sig alltför långt bort från den europeiska andan är Montréal ett gott val. Mina föräldrar besökte mig i påskas. “Känns det spännande? Känns det som att ni är på andra sidan Atlanten?” frågade jag på väg i bilen mot min lägenhet i Hochelaga. “Nja, det ser ut som Sävenäs industriområde” svarade pappa.

RESOR

Montréal är bara en längre busstur eller kortare flygresa bort från USA, något jag utnyttjade i februari. Jag fick då chans att medverka vid Sverigeamerikastiftelsens årliga mottagning på Residenset i New York City, och kunde med glädje spendera årets kallaste helg – stadigt och bekvämt runt 20 minus under hela visiten – med både nya och gamla bekantskaper ur stiftelsens alumninätverk och styrelse.

I maj månad bar det av på nya äventyr: då fick jag genom universitetet möjlighet att medverka vid en ny satsning inom konstfakulteten, ett immersivt fransk- och konstresidens för 19 studenter i den lilla (men nästan oförskämt kulturstarka) staden Baie-Saint-Paul, belägen i regionen Charlevoix, Québec. Kandidater, masterstudenter och PhDs i allt från film till måleri och foto, från design till dans och Art Therapy – ja, från universitets alla konstnärliga hörn sammanstrålade vi och flätades till en tajt och dedikerad grupp. Vi studerade franska på morgnarna och skapade konst i vackra ateljéer och utomhusmiljöer på eftermiddagarna, vilket resulterade i en utställning i början av juni och en öppen presentation av våra alster inför lokalbefolkning och gäster.

Här fick jag chans att utforska min filmfotografiska sida genom att dedikera över en månad till regi och det visuella i min praktik. Jag hade dessutom ynnesten att kunna engagera alla övriga residensdeltagare i mina scener, inklusive vår medföljande professor. En rolig och lärorik övning i samarbete och kollektivt skapande, samt allt som medkommer att regissera icke-skådespelare.

De fem veckorna blev ett slags klimax och höjdpunkt på hela mitt första år i Kanada: något jag varken hade räknat med eller kunnat ana när jag anlände i augusti, men som jag i efterhand är djupt tacksam för. Många av de möjligheter som kommer med att studera i en så ny kontext uppenbarar sig inte förrän man väl är på plats.

NYA VÄNNER

Den största delen av min tid spenderas dock inte ute på resande fot, utan i staden jag i år kallar mitt hem, Montréal. Jag fyller veckorna och hjärtat med mina nya bekantskaper: Danshi arrangerar bokklubb i mikrobryggeriet WILLS måndagsstängda lokaler, Nola och Adam bjuder in till gemensamma kvällar hos sig, jag lyckas övertala två professorer att bjuda hela klassen på middag. Aaron är engagerad i det lokala analoga filmlabbet och uppdaterar oss ständigt om deras många visningar, och vi möts både innanför och utanför klassrummet för att ta del av andras och varandras konstnärskap och sällskap. Det är en liten klass där alla lär känna varandra, där vi möts och knyts samman genom våra gemensamma kursmoment och lika olika konstnärliga praktiker och bakgrunder.

Med den brokiga skaran kanadensiska och internationella studenter jag lärde känna under mina månader i studentkorridor lagas det middagar ihop, vi ser på film, firar varandras födelsedagar. Sofia förkroppsligar den kanadensiska stereotypen genom att be om ursäkt i tid och otid, Jaskaran tar med mig till lokala tempel för att fira indiska högtider, Rachel och Hank håller långa filosofiska utläggningar. Vi äter pizza på golvet i ett av studentrummen och bilderna jag knäpper är de mest nordamerikanska jag någonsin sett. Någon är sjuk, så en annan levererar snacks och medicin till dess rum. Någon annan är ledsen och får sällskap levererat lika snabbt.

I april blir jag inbjuden att gästföreläsa inför en visning på en biograf, och blir snabbt vän med en liten bit av Montréals mest inbitna filmentusiaster. Staden är levande, människorna både inom och utanför skolan är varma och välkomnande, och vid sidan av mina studier insuper jag med glädje denna nya tillvaro till fullo.

TACK!

Så kommer det, avslutet på denna stipendieperiod och således slutet på denna rapport: Jag vill tacka Sverige-Amerikastiftelsen och Tetra Laval för det generösa stipendium som gjort det möjligt, som gett mig ansvaret och äran att skriva dessa rader och reflektera över var jag var vid starten av denna resa. I mitt fall har det finansiella stödet räckt till alla väntade kostnader under mitt första år i Kanada, något jag aldrig hade kunnat ana eller drömma om när jag började fantisera om masterstudier. Till grupperna konstnärer, forskare och studenter (vilket jag i skrivande stund tillhör alla tre) länkas inte direkt en förmögenhet. Jag har kommit till ro med insikten att jag sannolikt aldrig kommer vara rik i ordets monetära bemärkelse, men kan glatt konstatera att jag är otroligt förmögen när det kommer till vänner och livsberikande upplevelser.

Genom hårt arbete och en god dos hjälp på traven kan den envisa och optimistiske ändå ta sig rätt så långt – kanske till och med över Atlanten, med eller utan amerikakoffert.

Så tack, och på återseende.