Att vara ny någonstans i allmänhet, och kanske i forskarsammanhang i synnerhet, kräver att man vågar ta lite plats. Jag insåg snabbt hur viktigt det är att prata om sin forskning på ett tillgängligt sätt för att få bra feedback. Det är verkligen en sak att själv veta vad man håller på med, och en helt annan att lyckas förmedla det till andra.
Hedda Thorell, stipendiat 2024-2025
Gästdoktorand i nationalekonomi vid University of California, Berkeley, USA.
Forskning inom området makroekonomi med särskilt fokus på penningpolitikens effekter på ekonomin.
Läsåret 2024/2025 hade jag möjlighet att spendera sex fantastiska månader som gästdoktorand vid den nationalekonomiska instutitonen på UC Berkeley, Kalifornien – en resa som möjliggjordes av Prins Bertils stipendium. I slutet av september landade jag och min kille Petter i San Francisco, både förväntansfulla och ganska nervösa. Jag hade varken varit i Kalifornien tidigare eller på ett amerikanskt universitet och visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig.
Professorn som tog emot mig, Emi Nakamura, är en av de ledande forskarna inom makroekonomi. Redan från första veckan deltog jag i en kurs som Emi höll inom just makroekonomi, med stort fokus på penningpolitik – mitt huvudämne! Upplägget för kursen var nåt helt nytt för mig; uppdelad på olika tema, där vi under tre lektioner gick igenom hur forskningen inom området startade, gjorde några viktiga nedslag längs vägen och avslutade med öppna frågor kring temat. Budskapet var tydligt: “This can be you!”. Det kändes stort, inspirerande och genomsyrades av en mentalitet av ta för dig – något jag inte riktigt upplevt på universitet hemma i Sverige. Jag blev också inkluderad i doktorandledda läs- och presentationsgrupper där vi studenter turades om att presentera nya potentiella forskningsidéer och ge varandra feedback på möjliga vägar framåt, samt tipsa om andra uppsatser som kunde vara bra att ha koll på. Ett mycket bra forum för att lära känna andra doktorander vid instutionen, och jag kände mig väldigt välkommen.
Att vara ny någonstans i allmänhet, och kanske i forskarsammanhang i synnerhet, kräver att man vågar ta lite plats. Jag insåg snabbt hur viktigt det är att prata om sin forskning på ett tillgängligt sätt för att få bra feedback. Det är verkligen en sak att själv veta vad man håller på med, och en helt annan att lyckas förmedla det till andra. Under vistelsen fick jag möjlighet att presentera ett forskningsprojekt på en doktorandkonferens inför några av de främsta forskarna inom mitt fält. Det satte såklart mitt imposter syndrome på sin spets – men bara några minuter in i presentationen möttes jag av mycket frågor och intresse. En bekräftelse som gav mig insikten att man måste våga och ta de möjligheter som kommer i ens väg.
Efter några veckor blev det även ett äventyr i äventyret: en konferens i Dallas. Det var ett samarbete mellan flera centralbanker och universitet, med fokus på kvinnliga forskare inom centralbanksvärlden – något det tyvärr fortfarande råder viss brist på. Att få besöka det regionala Federal Reserve-kontoret i Dallas var en upplevelse i sig, men framför allt var det ett fantastiskt tillfälle att knyta kontakter med doktorander och forskare från hela världen.
Vistelsen i Berkeley visade också hur nyttigt och lärorikt det är att ibland byta miljö. Förutom att man får tillgång till kunskap och perspektiv som kanske inte finns hemma, blir det också tydligt vilka styrkor och fördelar man själv har – sådant man lätt blir hemmablind för. I Sverige har vi till exempel en fantastisk tillgång till data, något som blir mycket påtagligt när man befinner sig i en annan kontext. Min forskning handlar till stor del om att använda data för att förstå effekter av penningpolitik, och i det sammanhanget blir det extra tydligt att vi i Sverige har en tillgänglighet och infrastruktur för data på företag och inidivder i världsklass – något som är mycket viktigt för att utforma ekonomisk politik.
Utöver det akademiska utbytet bjöd Kalifornien på många fina utflykter och en helt fantastisk natur. Flera av utflykterna fick jag dela med två andra stipendiater, Filippa Ronquist och Katarina Soldan Sandberg, som också besökte Berkeley under samma period.
Det går heller inte att sticka under stol med att den kaliforniska vintern bjöd på många härliga soltimmar. Jag, Filippa och Katarina sågs ofta för lunch på trappan vid Campanilen – det stora, ståtliga klocktornet som står mitt på Berkeleys fina campus. Att ha vänner på andra institutioner öppnade också upp för att gå på seminarier med världsledande forskare inom helt andra fält än mitt eget. Under tiden i Berkeley var det dessutom presidentval i USA, vilket innebar många seminarier kopplade till amerikansk politik. Det var otroligt intressant och gav en djupare förståelse för hur polariserat det är i USA. De politiska debatterna var i värdsklass – men det mest minnesvärda seminariet var nog ändå när vi lyssnade på fysikern Saul Perlmutter, som föreläste om vad vi kan lära oss av att veta att universum ständigt expanderar.
Under månaderna i Berkeley fick vi även besök av familj och vänner. Vi åkte norrut och provade vin i Sonoma County, åkte österut vandrade i Yosemite och körde Highway 1 längs kusten ner till Los Angeles. Vi hade en fantastisk julaftonsmorgon på vår lilla uteplats, firade kinesiskt nyår i Chinatown i Oakland, Thanksgiving i ett klassiskt Berkeley hus byggt av redwood och vi gick på amerikansk fotboll – derbyt mellan Berkeleys och Stanfords lag – go Bears! Så många fina minnen.
Jag är så tacksam för de här sex månaderna – och jag säger det igen: man måste våga och ta möjligheterna när de kommer, jag är väldigt glad att jag gjorde det! Tack igen till Sverige-Amerika stiftelsen för att ni var med och gjorde denna vistelse möjlig, och för att jag genom er hittade Katarina och Filippa!
Hedda