Reserapporter

Eira Arb Zackrisson
LL.M., Columbia University School of Law 2019–20

3253DC04-F573-4D23-B908-22CF4993D08B
Edward Snowden talade till kursdeltagarna i mänskliga rättigheter.

Mina juridikstudier vid Columbia Law School kommer, utan tvekan, att ha förändrat mitt yrkesverksamma liv. Innan studierna hade jag arbetat inom rättssystemet, främst inom migration. Jag sökte mig till Columbia för att få nya verktyg att förändra – snarare än att upprätthålla – vad jag såg som systemets brister. Studierna överträffade mina förväntningar, och öppnade dessutom mina ögon för helt nya rättsområden.
Inom ramen för master of laws (LL.M) programmet hade jag möjlighet att välja kurser i princip helt fritt. Mitt program bestod mest av yrkesverksamma jurister från hela världen, men vi läste kurser tillsammans med amerikanska studenter under den senare delen av sin juristutbildning. Under första terminen läste jag dels mer traditionella och breda kurser som mänskliga rättigheter och internationell miljörätt, dels smalare seminariekurser som ”9/11, the Trump Administration and the Rights of Non-Citizens” och ”Labor Rights in a Global Economy.” Nivån på undervisningen var mycket hög, både tack vare att de undervisades av världsledande professorer och jurister och tack vare det aktiva deltagandet från mina medstudenter. Vi besöktes också regelbundet av experter inom olika områden som gästföreläsare. T.ex. var Edward Snowden med på länk när ämnet visselblåsare behandlades i mänskliga rättigheter-kursen. Med sitt goda rykte och placering i New York lyckas Columbia dra till sig politiker, aktivister och FN-tjänstemän på genomresa, vilket var mycket berikande för min studietid.

Jag hade inte tidigare intresserat mig särskilt för arbetsrätt. Kursen ”Labor Rights in a Global Economy,” i vilken jag skrev en uppsats om svensk arbetskraftsinvandring,
fick mig dock att nästan helt lägga om mitt schema. Mycket inspirerad av Professor Mark Barenberg valde jag att under andra terminen läsa amerikansk arbetsrätt och skrev dessutom en fristående uppsats för honom. Under termin två tog jag även kursen ”Law, Power, and Social Change,” i vilken seminarier om påverkansarbete varvades med praktik på organisationen Center for Popular Democracy i Brooklyn. Kursen gav mig verkligen många nya perspektiv på politik, juridik och makt, som jag är mycket glad att jag fick utveckla i både teori och praktik. Som jag upplevde det tilläts såväl kursutbudet som diskussionerna att vara mycket mer politiska än i Sverige. Vad som i Sverige upphöjs som objektivt, verkar där ses som okritiskt. Det har varit otroligt utvecklande, och uppfriskande, att få möjlighet att kritiskt diskutera rätten. Endast så kan vi komma på goda alternativ.

Så, på det stora hela, älskade jag skolan. Mitt år på Columbia Law School har varit det roligaste och mest intellektuellt stimulerande i mitt liv. Jag är mycket avundsjuk på mig själv augusti 2019 – när jag precis börjat! Skulle jag säga något negativt så är det nog att universitetet till viss del prioriterar sina affärsjuridiska studenter. Kursutbudet är större, deras karriärsrådgivning mycket seriösare och deras event mer påkostade. Vi hade en fantastisk grupp av ”Public Interest” studenter (allt utom affärsjuridik), men kände oss vid upprepade tillfällen som andra klassens studenter. Det är dock absolut ingen anledning att inte studera vid Columbia Law School för ”public interest” studenter. Det finns gott utbud, standarden på själva utbildningen är mycket hög och placeringen i New York oslagbar. Men det kan vara bra att veta att engagemang för de frågor vi ”public interest” studenter brann för ibland syntes mer på universitetets sociala medier än på golvet.

Jag älskade också att bo i New York. Bara det är anledning nog att studera vid Columbia! Det är dock dyrt, vilket under mitt år förvärrades av att dollarn gått upp sedan jag gjort budgetar och sökt stipendier. De allra flesta bodde via skolan, det finns campusbostäder utspridda i närområdet, men jag hittade en lägenhet på 110:e gatan via en privat hyresvärd. […] Jag letade ungefär en vecka och hade tur. Så det går verkligen, och det är nog inte alltför svårt att hitta ett rum i delad lägenhet, men det kan kräva en del tid och kraft. Campusbostäderna, å andra sidan, var rätt opersonliga men lätta att få. Några få bodde på södra Manhattan, men de allra flesta bodde runt campus precis som jag. Så även om skolan kanske inte ligger exakt där allt händer, hände ändå det mesta där för mig.

Lång beskrivning av boende, men det säger något om New York – det är ett ständigt prat om hur och var man får bostad. New York är i övrigt underbart, lite sunkigare och mycket fler råttor än jag trodde, allt ackompanjerat av ett helt otroligt kultur- och uteliv, liksom mat och människor från världens alla hörn. Det var lätt att känna sig som någon slags New Yorker i alla fall för mig som älskar storstäder. Nästan alla kommer ju också någon annanstans ifrån. Själva LLM- programmet var också mycket socialt, och Columbia Law School anordnade en hel del i början som gjorde det lätt att skaffa kompisar.

Året blev dock, mitt i all denna eufori, inte riktigt som jag tänkt mig. När allt rullade på som bäst och med en kalender fullbokad med examensnedräkningsevent, teaterföreställningar och födelsedagar, slog coronapandemin till med full kraft. Ett par dagar innan spring-break, då jag planerat att åka till Mexico med 60 personer från programmet, slog COVID-19 till med full kraft. Utan möjlighet att egentligen säga hej då fick vi ett mail om att vi inte längre kunde komma tillbaka till skolan. President Trump meddelade ungefär samtidigt att gränserna mot Europa skulle stängas. Snart var hela New York i princip nedstängt. Många av mina nyfunna vänner satte sig direkt på plan till deras hemländer, och plötsligt var året slut i förtid. Jag var kvar i ungefär två veckor efter att New York (i princip) stängts ner. Dels hade jag nog en naiv föreställning om att det nog snart skulle vara över, dels var jag ännu inte redo att säga hej då till det liv och de vänner jag skaffat där borta.

Tillslut var det inget annat att göra än att acceptera att året var slut, och jag bokade en biljett hem. Fram till examen studerade vi på distans, vilket för min del innebar föreläsningar via Zoom fram till två på natten. Trots att detta inte ens närmelsevis går upp mot klassrumsundervisning gjorde verkligen professorerna det bästa av situationen, och jag fick med mig mycket även från detta. Mitt i allt det sorliga var det också rätt häftigt, att jag kunde sitta på Zoom och diskutera veckans läsning med mina vänner på länk från USA, Indien, Tyskland och Australien.

Jag har fortfarande ett tungt hjärta när jag tänker på hur allt slutade. Alla förväntningar jag hade inför slutet på terminen som aldrig fick infrias, all förlorad tid med mina vänner och alla dem jag aldrig hann säga hej då till. Samtidigt har detta sorgliga avslut påmint mig om hur otroligt priviligierad jag är. Innan COVID-19 slog till, hade jag ett av mitt livs bästa år, och jag fick fortsätta min intellektuella resa även därefter – om än på distans. Vi fick också, via kursen i arbetsrätt, möjlighet att arbeta volontärt för några av de miljontals arbetare som blivit av med sina arbeten eller som arbetade utan skyddsutrustning. Så även om jag sörjer det som inte blev, så är jag framförallt tacksam. Tacksam för det jag fått uppleva, för allt jag lärt mig och alla jag träffat. Men mest av allt är jag kanske tacksam mot alla som trott på mig och gjort detta möjligt. Utan ekonomiskt stöd hade jag inte kunnat genomföra det här året. Stort tack Sverige-Amerika Stiftelsen och Borgrättsfonderna för att ni trodde på mig, och tilldelade mig ett stipendium. Mitt liv är för alltid förändrat, och det till det bättre. Jag hoppas att kunna förvalta detta förtroende genom att arbeta för dem som är mindre lyckat lottade, såväl under som efter denna pandemi.