Reserapporter från stipendiater

Agnes Skonare Karlsson

Masterstudent, film: manus & regi, 2019-20
Columbia School of the Arts, Columbia University in the City of New York

Karlssonskonare

Columbia University School of the Arts ligger centralt på Manhattan invid Central Park, och är den äldsta institutionen för högre utbildning i New York stat. Byggnaderna är många och ståtliga, med grönska och breda trappor där elever och lärare samlas för lunch och samtal. Organisationen på skolan är omfattande; ett säkerhetsteam finns på plats, och skickar ut notifieringar till samtliga elever om brott och liknande som pågår i skolans närhet. Ett hälsocenter ligger ett stenkast ifrån arts-byggnaden, dit man kan gå vid behov. Biblioteken är många och praktfulla, och det är ofta här elever samlas för att studera tillsammans. Personalen är högutbildad och ytterst hjälpsam, och håller öppet till sent på kvällarna. Man känner sig aldrig ensam på det här campuset, och det är en fröjd att få studera omgiven av så vacker arkitektur. Det finns även mängder av sociala sammanhang och klubbar där man kan bli medlem, och träffa studenter från andra avdelningar. Specifikt för filmprogrammet är även att man ofta anordnar filmvisningar med efterföljande diskussioner. Ibland bjuds professionella filmskapare och alumner in, som delar med sig av råd och bjuder in till samtal. Filmprogrammet är även uppbyggt så att många uppgifter görs i grupp, och sammantaget är det nästan oundvikligt att lära känna nya människor. Kontakterna som jag knutit under min tid på Columbia har redan börjat ge frukt i form av praktikerbjudanden, och vi alla hjälps åt att dela med oss av vårt nätverk i den mån vi kan. Lärarna på Film MFA utbildningen har även visat på stor generositet, inte bara med sin tid och expertis, utan även när det kommer till att presentera kontakter i den amerikanska filmindustrin.

Då filmprogrammet är beroende av utrustning, finns både tillgång till ett labb, där man kan redigera film och även få hjälp av experter som arbetar som klippare, samt ett utrustningscenter där man lånar filmutrustning. Detta är möjligen en av utbildningens stora fördelar, då utrustning generellt är dyrt och krångligt att låna, om man inte hyr som ett företag. Här arbetar flera teknikkunniga experter, som ofta även arbetar som filmfotografer, vid sidan om sitt arbete på skolan.

AgnesKarlsson

Trots att jag tog mig an utbildningen med höga förväntningar, lyckades skolan överträffa mina förhoppningar. Arbetsmängden är stor, och att gå på skolan brukar liknas vid ett ”bootcamp”, där man i princip inte lämnar campus, utan befinner sig i en slags ständig, kreativ, arbetsbubbla. Med hjälp av olika kurser som korsbefruktar varandra har jag fått äran att bygga upp en kreativ muskel, och fått kunskap som jag kommer att ha nytta av för resten av mitt arbetsliv. På Columbia’s film master får man en djupgående förståelse för filmmediet som konstform, vilket är en förutsättning för att lyckas ta plats i en överhettad bransch. Jag kan varmt rekommendera utbildningen till andra svenskar som drömmer om att bli filmskapare, inte minst då utbildningen är högst diversifierad. Att berätta historier och göra film idag på en global marknad, kräver kulturell kännedom och ett öppet öga. Att då få sitta i diskussioner med representanter från hela världen, och diskutera karaktärer, bildspråk, konflikter, och mänskliga utmaningar, känns inte bara som en stor lyx utan en otroligt viktig tillgång.

Den enda problematiska faktorn man möjligen kan lyfta fram här, är att samtliga elever på ett eller annat sätt lyckats finansiera den dyra utbildningen. Trots att många, inklusive jag själv, fått generös hjälp från stiftelser som er egen, går det inte att komma ifrån att den höga avgiften exkluderar röster som också behöver höras, inte minst eftersom filmutbildningen går ut på att berätta historier. Detta är dock oundvikligt när det gäller amerikanska skolor, och jag tyckte mig känna av en enorm tacksamhet och tolerans bland både elever samt lärare, när det kommer till den här frågan.

Programmet heter ”Film MFA” (master inom film) med fokus på manus och regi. I stora penseldrag är programmets syfte att på en avancerad nivå utforska filmen som historieberättande medium. Genom att dissekera filmens grundläggande element, både rent praktiskt och i diskussionsformat, lär vi oss att analysera filmhistoriens strukturer och traditioner, med förhoppningen att lyckas bryta dessa regler och skapa originellt innehåll som utmanar och för industrin framåt.

Programmet behandlar inte bara filmskapande som en kreativ konstform, utan även som en teknologi som ges ett allt större utrymme när det kommer till att forma kultur och värderingar, lokalt och globalt. Därför ägnas även fokus åt att formulera och diskutera själva syftet bakom enskilda historier, samt hur filmhistorien kan lära oss något om samhället i vilket dessa filmer skapades. Då klassrummen är fyllda av studenter från hela världen (jag är själv ensam representant för Skandinavien), blir diskussionerna ofta upplysande och berikande.

I kursplanen ingår specialiseringskurser inom regi, kinematografi, personinstruktion, manusanalys, sceneriläggning, dramaturgi, för att nämna några. Samtliga kurser verkar för att på en sofistikerad nivå förstärka kopplingen mellan konstnärskap och forskningsförberedelser. Studiernas upplägg tar avstamp från verkligheten genom att dom till stor del är förankrade i samarbete. Specialister från olika delar av programmet samlas och skapar tillsammans, med stöd från professorer, som alla är verksamma filmskapare på den internationella scenen. Universitetet har en intern bank av skådespelare som studenterna har tillgång till, och som bidrar i forskningsarbetet, som oftast utgörs av en film. Dessa filmer skickas sedan in till filmfestivaler runt om i världen, och många studenter har premiärer på festivaler så som Sundance och Tribeca, innan utbildningen är klar. agnesskonare

Columbia University School of the Arts utmärker sig från andra filmskolor genom deras hängivna fokus åt själva kärnan bakom filmen – nämligen bra idéer framför dyr utrustning. Bland professorerna finns bland andra Andy Bienen (Boys Don’t Cry) Tom Kalin (Savage Grace), Ramin Bahrani (99 Homes), Katherine Dieckmann (Strange Weather), Rania Attieh (Initials SG), dramaturgen och regissören Mikael Södersten, m.fl. Kravet för att få undervisa på programmet är att man som professor har en aktiv karriär vid sidan av, och många relationer som skapas på skolan består långt efter examen.

Slutarbetet för programmets studieplan utgörs av manuskript och kortfilmer. Under tiden för forskningsarbetet ingår klasser vid sidan av i redigering (för manuskript) samt workshop-kurser i form av ”writers rooms” samt motsvarande för regi, för att arbetet ska nå så hög nivå som möjligt. Samtliga studenter tilldelas en mentor, som väljs ut genom en skräddarsydd process. Då detta är en kreativ utbildning är det av stor vikt att få en mentor som resonerar med ens visuella uttryck, och förstår vad man vill åstadkomma. Denna mentor utgörs av en professor och verksam filmskapare, som bidrar med hens expertis i samtliga delar av processen (förproduktion, produktion, postproduktion). De första åren av utbildningen går ut på att berika studenten med så många kurser som möjligt, för att sedan kunna dyka djupare i en fokuserad miljö under forskningsarbetet. Samtliga av dessa kurser bidrar, på olika sätt, med kunskap och inspiration som är högst nödvändiga för processen som följer under forskningen.

När Covid bröt ut var skolan snabb att agera, och kurserna erbjöds online. Detta var givetvis tråkigt, då programmet går ut på samtal och diskussioner, men jag har faktiskt överraskats över hur smidigt skolan skötte övergången. Skrivkurserna har påverkats minimalt, och skolan har gjort stora ansträngningar för att leverera en så professionell upplevelse som möjligt. Det har givetvis vart oundvikligt att kompensera helt och hållet för alla möten och networking-aktiviteter som tidigare erbjudits, men på det stora hela får man säga att vi ”möts” ändå på diverse seminarium och via online-aktiviteter, och kärnan för utbildningen har dom lyckats upprätthålla även på distans. Jag kan varmt rekommendera utbildningen för andra svenskar!

Emma Tegling
Postdoc, elektro- och systemteknik, 2019-20
Massachusetts Institute of Technology (MIT)

Jag fick den unika möjligheten att tillbringa min tid som postdoktor vid ett av världens absolut bästa universitet: MIT i Cambridge, Massachusetts. Jag blev del av ett interdisciplinärt forskningsinstitut, the Institute for Data, Systems, and Society (IDSS), där den traditionella, teoretiska forskning inom reglerteknik och systemteori som jag var van vid att bedriva blandades med ekonomisk, statistisk och samhällsvetenskaplig forskning på ett sätt jag inte erfarit varken i Sverige eller något av de andra amerikanska toppuniversitet jag besökt under min doktorandtid. När Coronapandemin slog till med full kraft i mars 2020 och delvis kullkastade mina ursprungliga forskningsplaner fick jag istället chansen att delta i ett tvärvetenskapligt forskningsinitiativ kring pandemin, som gett mig ett mycket värdefullt professionellt nätverk och öppnat nya möjligheter. Coronapandemin hade även i övrigt en stor påverkan på min vistelse i Boston och vid MIT. Det innebar att vardagen ställdes om, och på ett personligt plan var det en utmanande tid att befinna sig i USA under en tid av flera kriser. Sammantaget har min tid vid MIT varit mycket lärorik, trots att den inte blev som jag tänkt. Den har givit mig en fantastisk språngbräda vidare i min forskningskarriär, som jag nu fortsätter som universitetslektor vid Lunds Universitet. Jag är mycket tacksam gentemot Sverige Amerika-stiftelsen och Ernst O Eks Fond för stödet som möjliggjorde min postdokvistelse.

Att bedriva forskning vid MIT

Laboratory for Information and Decision Systems (LIDS) vid MIT är en av världens absolut främsta forskningsgrupper inom reglerteknik och systemteori, som är mitt forskningsfält. LIDS är en del av Institute for Data, Systems, and Society (IDSS), där fältet interagerar med statistik, ekonomi och samhällsvetenskap (vi kan notera att 2019 års ekonomipristagare i Alfred Nobels minne, Esther Duflo, är kopplad till IDSS). Mitt mål med min postdoktorforskning var å ena sidan att få möjlighet att samarbeta med framstående forskare i reglerteknik och nätverksteori, främst mina handledare Ali Jadbabaie och Munther Dahleh och deras doktorander. Dels avsåg jag att lära mig mer om hur tvärvetenskaplig forskning kunde bedrivas, till exempel hur nätverksteorin jag arbetat med kan användas för att ge insikter om hur åsikter och nyheter sprids och bidrar till politisk polarisering — högaktuellt både i dagens USA och resten av världen. IDSS och LIDS erbjöd den perfekta miljön för detta. Det sätt på vilket forskarna här har ett starkt och kompromisslöst fokus på både teori och praktiska tillämpningar skiljde sig åt från tidigare miljöer jag besökt (t.ex. på Caltech och UC Santa Barbara) och var mycket inspirerande.

Tegling3 — IgNobel-prisutdelning i Sanders Theatre på Harvard.

LIDS och IDSS är stora organisationer, vilket gjorde att det dagligen fanns högintressanta forskningsseminarier att lyssna på. Genom dessa lärde jag mig mycket både inom det ämnesspecifika och det tvärvetenskapliga. Det fanns också uppåt ett hundratal potentiella kollegor att interagera med. Alla dessa möjligheter gjorde att det tar några månader att orientera sig, och hitta rätt forskningsfokus och kollegor att samarbeta med. Enligt min erfarenhet går detta snabbare och enklare i mindre forskningsgrupper. Under denna orienterande tid var postdoktornätverket på IDSS, med 1-2 veckovisa träffar, mycket värdefullt.

Inom mitt fält är MIT känt som en utmärkt, men tuff och tävlingsinriktad, forskningsmiljö. Jag upplevde mina forskarkollegor i Munther Dahlehs och Ali Jadbabaies grupper som mycket öppna och trevliga, men med ett oerhört högt arbetstempo. Detta bör man vara inställd på som ny på MIT. Att jag hade medhavd finansiering från Sverige underlättade för mig att arbeta i ett rimligt tempo. På så sätt blev MIT för mig en fantastisk och lärorik erfarenhet. Jag skulle särskilt rekommendera miljön till framtida stipendiater inom mitt fält som har ambitioner att forska tvärvetenskapligt, eller som redan har etablerat samarbete med forskare på MIT, för att accelerera orienteringsfasen.

När Coronapandemin slog till i början av mars 2020 skulle allt arbete plötsligt bedrivas på distans. Detta innebar att forskningsmiljön och min vardag förändrades radikalt. De dagliga seminarierna och gruppmötena ställdes in. Samtidigt bidrog händelserna i omvärlden, bland annat med stängda gränser, tömda matbutiker och en tidvis skenande dollarkurs, till en ganska osäker och underlig tillvaro. I efterhand har jag förstått att vardagen påverkades i mycket högre grad i Massachusetts än hemma i Sverige.

Delvis i syfte att föra samman människor lanserade IDSS i början av april 2020 ett initiativ kring COVID19, för att genomföra datadrivna forskningsanalyser av pandemin i ett snabbt tempo. Genom dagliga Zoom-möten och chatt-kanaler bjöds alla forskare inom IDSS, juniora som seniora, in att delta och samarbeta. Jag valde att vara med i detta initiativ och tillfälligt lägga min vanliga forskning åt sidan. Istället fick jag använda min expertis för att bland annat analysera hur den begränsade COVID-testningen påverkade kvalitén i datan om sjukdomens spridning.

Att vara med i COVID-19-initiativet innebar visserligen att min forskningsoutput inom min vanliga forskning blev lägre än väntat. Å andra sidan fick jag ett stort kontaktnät bland både seniora och juniora forskare inom IDSS. Jag uppskattar att ett 50-tal forskare inom gruppen känner till mig väl, vilket är långt fler än vad jag i normala fall nått ut till. Jag blev också inbjuden att presentera vår forskning om testning vid mitt forskningsfälts bästa konferens, Conference on Decision and Control (CDC), i december 2020.

Ur ett lite bredare perspektiv fick vårt forskningsinitiativ en samhällspåverkan tack vare MITs goda rykte, exempelvis genom hemsidan whentotest.org. Det var mycket lärorikt att se hur en sådan process, att gå från teori till påverkan i samhället, går till. Vidare tog jag själv under hösten 2020 chansen att vara med och handleda studentgrupper på MIT Sloan School of Management i kursen “Hacking the Future — the Fall of COVID” och leder nu organisationen av en högprofilerad workshop med titeln “Paths from research to impact — A year of collaborative research on COVID-19” som ska hållas i april 2021.

Sammanfattningsvis utvecklade sig min tid som postdok på MIT sig inte enligt min ursprungliga plan på grund av Coronapandemin. Den framstående miljön visade sig dock erbjuda alternativa, och lika intressanta vägar framåt, som jag är glad och stolt över att jag utnyttjade. Delvis tack vare den kvalitetsstämpel som MIT satt på mitt CV erbjöds jag i februari 2020 en lektorstjänst vid Lunds Universitet. Här kommer jag ha alla möjligheter att återuppta min forskningsagenda i en långsiktig forskningsplan.

Populärvetenskaplig forskningsbeskrivning

Min forskning handlar om storskaliga nätverkssystem. Sådana system är grundläggande för att vårt samhälle ska fungera. Energi- och transportnät är självklara exempel, men även vår ekonomi är beroende av globala handelsnätverk och själva är vi uppkopplade i stora sociala nätverk. På ett abstrakt plan kan nätverkssystem beskrivas som en mängd noder, som är sammankopplande genom länkar. Till exempel består elnätet av kraftverk och konsumenter som är sammankopplade via elledningar, medan ett socialt nätverk består av människor som är sammankopplade via relationer.

Ett nätverkssystems sammantagna, globala beteende bestäms av nodernas enskilda beslut och deras lokala interaktioner. Det intressanta, men också utmanande, med storskaliga nätverkssystem är att det globala beteendet kan vara komplext och svårförutsägbart även om de lokala interaktionerna är enkla. Min forskning går ut på att ta reda på hur det går till att uppnå ett önskat globalt beteende genom att designa lokala styralgoritmer. Ett önskat beteende kan till exempel vara stabilitet i elnätet, att undvika bilköer, eller att förhindra sjukdomsspridning.

Genom att analysera problemet matematiskt tar jag till exempel reda på vilken roll det spelar hur många andra noder varje nod är kopplad till, och var i nätverket de finns. Analysen visar också vilken typ av information som är viktig att mäta och sprida samt vilken roll beslutsalgoritmen i varje nod spelar. På så vis får vi en förståelse för vilka mekanismer som har betydelse for globala beteenden i storskaliga nätverk. Den förståelsen är nödvändig för att vi ska kunna konstruera och styra stora nätverk, såsom framtidens smarta elnät med stor andel förnyelsebar energi.

Då Coronapandemin slog till under min tid som postdok har jag också fått möjlighet att studera problem kopplade till pandemin. Jag är främst intresserad av den roll testning har i att dels ge information om spridningsförloppen, och dels i att kombineras med isolering och spårning för att trycka ned och förhindra spridning. Tillsammans med kollegor på MIT har vi studerat hur pålitliga de berömda kurvorna över sjukdomsfall blir beroende på hur testningen bedrivs. Kan vi till exempel lita på att antalet fall ökar i den takt som datan visar? Vi har också studerat om det är möjligt att genom screening (d.v.s. slumpartad testning) går att trycka ned R-talet under 1, och hur det i så fall beror på fördröjning i testsvar och kvalitén på smittspårningen.

[…]

Tack vare stipendiet kunde jag under sommaren och hösten 2019 delta i flera viktiga forskningskonferenser runtom i USA. Jag besökte också University of Wisconsin i Madison för att presentera min forskning. Under 2020 blev dock resor inställda.

Jag är mycket tacksam gentemot stiftelsens generösa bidrag som både gjorde det möjligt för mig att leva och vistas i Boston/Cambridge med en god levnadsstandard och kunde täcka utgifter kopplade till forskningsarbetet.

Facebook

Twitter

Tidigare reseberättelser

Patrik Johansson
Postdoc-studier, bioengineering, 2019–20
Stanford University

Reserapport-Patrik-Johansson-093020

Figur 1. Över: Makrofager behandlade med myelin ansamlar lipid-droppar (grå) och myelin basic protein (grön), som har distinkt CARS spektra. Under: Medan fungerande homeostatiska mikroglia (magenta) har sparsamt med lipider, har sjukdomsassocierade mikroglia (magenta) i den åldrandehjärnan liknande morfologi och CARS signatur (grå) som överbelastade makrofager.

Under 2019/2020 har jag genomgått postdoktorala studier vid Stanford University med stöd från Sverige-Amerika Stiftelsen. Mitt forskningsprojekt var inriktat mot Alzheimers sjukdom, vilket är ett förlopp som drabbar kognitiv förmåga och är den främsta orsaken till demens hos äldre. Uppemot 50 miljoner människor över hela världen lever med Alzheimers, med stort lidande och enorma kostnader som följd eftersom dessa patienter behöver mycket vård och omsorg från samhället och anhöriga. Alzheimers är en molekylärt komplex sjukdom och förloppet är svårt att studera eftersom de flesta tekniker som kan appliceras på hjärnvävnad i allmänhet har begränsad upplösning och/eller kräver provpreparering som stör den molekylära bilden som är karaktäristisk för sjukdomen. Vid Stanford University har jag varit verksam i Prof. Sarah Heilshorns grupp där vi har applicerat coherent anti-Stokes Raman scattering (CARS)mikroskopi i studier av hjärnvävnad från patienter med och utan Alzheimers. Utan externa kontrastmedel eller annan provpreparering har denna teknik hög kontrast för Raman-vibrationer, vilket ger en signatur som är specifik för den molekylära uppsättningen i provet. Eftersom CARS är särskilt känslig för långa kolvätekedjor är den en mycket lämplig teknik för att undersöka lipid-dynamik i enskilda celler med högupplösning.

På senare tid har ett ökat intresse för mikroglia uppstått, vilket är hjärnans främsta immuncell ansvarig för att rensa myelin-fragment och med starkkoppling till riskfaktorer för Alzheimers. Med stigande ålder ökar risken för uppkomst av sjukdomsassocierade mikroglia, vilka har karaktäristiska genuttryck, förändrad metabolism,och ackumulering av lipider. I samarbete med Prof. Tony Wyss-Coray har vi kombinerat fluorescensmikroskopi med spektral CARS för att identifiera olika typer av sjukdomsassocierade mikroglia i hjärnvävnad, vilka därmed kan korreleras med neuropatologiska markörer typiska för Alzheimers sjukdom. Vi har lovande preliminära data från makrofager (referens-celler utanför hjärnan med liknande funktion som mikroglia) samt hjärnvävnad från ålders-stigna patienter som indikerar att principen fungerar (Figur 1). Vi är övertygade att detta kommer att leda till en rad upptäckter som ger nya insikter i utvecklingen av Alzheimers och hur sjukdomen kan förebyggas och botas.

Jag är mycket tacksam för det stöd jag erhöll via Sverige-Amerika Stiftelsen från Ernst O Eks fond, vilket gav mig möjligheten att dels applicera mina kunskaper från min doktorsutbildning och dels expandera min vetenskapliga horisont genom att engagera mig i biomedicinsk forskning vid ett av världens främsta universitet. Under min tid vid Stanford University har jag skapat nya kontakter i forskarvärlden och fått en erfarenhet för livet som kommer att ha en positiv inverkan på min framtida karriär. Utöver professionell utveckling har jag även skapat vänner för livet, sett nya platser i The Bay Area, och fått vara med om oförglömliga upplevelser. Jag har haft ynnesten att bo med olika rumskamrater på ett flertal orter i området: först ett hus i Los Altos Hills, därefter ett hus i Redwood City, och slutligen en lägenhet i San Francisco. Möjligheten att utforska ett flertal omgivningar har gett en intressant inblick i regionala kulturella och mikro-klimatologiska skillnader. Ett privat intresse för mig är långdistanslöpning och jag tog tillfället i akt och sprang ett maraton-lopp utanför Los Angeles sent under hösten 2019. Senare, under våren och sommaren 2020, drabbades förstås världen av COVID-19, vilket delvis begränsade mina möjligheter att bedriva forskning och umgås med vänner eftersom Kalifornien stängde ner under några månader. Dock blev jag listad som ”essential researcher”, vilket gjorde att jag kunde fortsätta arbeta om än i begränsad form. De framsteg jag har gjort vid Stanford University kommer att fortsätta under hösten, då jag har fått min position förlängd under några månader. Jag ser det som ett kvitto på att mitt arbete i gruppen har uppskattats, vilket förstås är upplyftande, men jag vill också framhäva att stödet från Sverige-Amerika Stiftelsen var en nödvändig dörr-öppnare för att få in foten.

Slutligen vill jag tacka alla mina medarbetare vid Stanford University, med särskilt omnämnande för Prof. Sarah Heilshorn (min chef), Adj. Prof. Annika Enejder (min handledare), Prof. Tony Wyss-Coray (samarbetspartner), och Dr. Michael Haney (närmsta medarbetare i projektet).

Vänliga hälsningar

Patrik Johansson
San Francisco, 30 september 2020

Eira Arb Zackrisson
LL.M.-studier, 2019–20
Columbia Law School

Edward Snowden talade till kursdeltagarna i mänskliga rättigheter.

Mina juridikstudier vid Columbia Law School kommer, utan tvekan, att ha förändrat mitt yrkesverksamma liv. Innan studierna hade jag arbetat inom rättssystemet, främst inom migration. Jag sökte mig till Columbia för att få nya verktyg att förändra – snarare än att upprätthålla – vad jag såg som systemets brister. Studierna överträffade mina förväntningar, och öppnade dessutom mina ögon för helt nya rättsområden.
Inom ramen för master of laws (LL.M) programmet hade jag möjlighet att välja kurser i princip helt fritt. Mitt program bestod mest av yrkesverksamma jurister från hela världen, men vi läste kurser tillsammans med amerikanska studenter under den senare delen av sin juristutbildning. Under första terminen läste jag dels mer traditionella och breda kurser som mänskliga rättigheter och internationell miljörätt, dels smalare seminariekurser som ”9/11, the Trump Administration and the Rights of Non-Citizens” och ”Labor Rights in a Global Economy.” Nivån på undervisningen var mycket hög, både tack vare att de undervisades av världsledande professorer och jurister och tack vare det aktiva deltagandet från mina medstudenter. Vi besöktes också regelbundet av experter inom olika områden som gästföreläsare. T.ex. var Edward Snowden med på länk när ämnet visselblåsare behandlades i mänskliga rättigheter-kursen. Med sitt goda rykte och placering i New York lyckas Columbia dra till sig politiker, aktivister och FN-tjänstemän på genomresa, vilket var mycket berikande för min studietid.

Jag hade inte tidigare intresserat mig särskilt för arbetsrätt. Kursen ”Labor Rights in a Global Economy,” i vilken jag skrev en uppsats om svensk arbetskraftsinvandring,
fick mig dock att nästan helt lägga om mitt schema. Mycket inspirerad av Professor Mark Barenberg valde jag att under andra terminen läsa amerikansk arbetsrätt och skrev dessutom en fristående uppsats för honom. Under termin två tog jag även kursen ”Law, Power, and Social Change,” i vilken seminarier om påverkansarbete varvades med praktik på organisationen Center for Popular Democracy i Brooklyn. Kursen gav mig verkligen många nya perspektiv på politik, juridik och makt, som jag är mycket glad att jag fick utveckla i både teori och praktik. Som jag upplevde det tilläts såväl kursutbudet som diskussionerna att vara mycket mer politiska än i Sverige. Vad som i Sverige upphöjs som objektivt, verkar där ses som okritiskt. Det har varit otroligt utvecklande, och uppfriskande, att få möjlighet att kritiskt diskutera rätten. Endast så kan vi komma på goda alternativ.

Så, på det stora hela, älskade jag skolan. Mitt år på Columbia Law School har varit det roligaste och mest intellektuellt stimulerande i mitt liv. Jag är mycket avundsjuk på mig själv augusti 2019 – när jag precis börjat! Skulle jag säga något negativt så är det nog att universitetet till viss del prioriterar sina affärsjuridiska studenter. Kursutbudet är större, deras karriärsrådgivning mycket seriösare och deras event mer påkostade. Vi hade en fantastisk grupp av ”Public Interest” studenter (allt utom affärsjuridik), men kände oss vid upprepade tillfällen som andra klassens studenter. Det är dock absolut ingen anledning att inte studera vid Columbia Law School för ”public interest” studenter. Det finns gott utbud, standarden på själva utbildningen är mycket hög och placeringen i New York oslagbar. Men det kan vara bra att veta att engagemang för de frågor vi ”public interest” studenter brann för ibland syntes mer på universitetets sociala medier än på golvet.

Jag älskade också att bo i New York. Bara det är anledning nog att studera vid Columbia! Det är dock dyrt, vilket under mitt år förvärrades av att dollarn gått upp sedan jag gjort budgetar och sökt stipendier. De allra flesta bodde via skolan, det finns campusbostäder utspridda i närområdet, men jag hittade en lägenhet på 110:e gatan via en privat hyresvärd. […] Jag letade ungefär en vecka och hade tur. Så det går verkligen, och det är nog inte alltför svårt att hitta ett rum i delad lägenhet, men det kan kräva en del tid och kraft. Campusbostäderna, å andra sidan, var rätt opersonliga men lätta att få. Några få bodde på södra Manhattan, men de allra flesta bodde runt campus precis som jag. Så även om skolan kanske inte ligger exakt där allt händer, hände ändå det mesta där för mig.

Lång beskrivning av boende, men det säger något om New York – det är ett ständigt prat om hur och var man får bostad. New York är i övrigt underbart, lite sunkigare och mycket fler råttor än jag trodde, allt ackompanjerat av ett helt otroligt kultur- och uteliv, liksom mat och människor från världens alla hörn. Det var lätt att känna sig som någon slags New Yorker i alla fall för mig som älskar storstäder. Nästan alla kommer ju också någon annanstans ifrån. Själva LLM- programmet var också mycket socialt, och Columbia Law School anordnade en hel del i början som gjorde det lätt att skaffa kompisar.

Året blev dock, mitt i all denna eufori, inte riktigt som jag tänkt mig. När allt rullade på som bäst och med en kalender fullbokad med examensnedräkningsevent, teaterföreställningar och födelsedagar, slog coronapandemin till med full kraft. Ett par dagar innan spring-break, då jag planerat att åka till Mexico med 60 personer från programmet, slog COVID-19 till med full kraft. Utan möjlighet att egentligen säga hej då fick vi ett mail om att vi inte längre kunde komma tillbaka till skolan. President Trump meddelade ungefär samtidigt att gränserna mot Europa skulle stängas. Snart var hela New York i princip nedstängt. Många av mina nyfunna vänner satte sig direkt på plan till deras hemländer, och plötsligt var året slut i förtid. Jag var kvar i ungefär två veckor efter att New York (i princip) stängts ner. Dels hade jag nog en naiv föreställning om att det nog snart skulle vara över, dels var jag ännu inte redo att säga hej då till det liv och de vänner jag skaffat där borta.

Tillslut var det inget annat att göra än att acceptera att året var slut, och jag bokade en biljett hem. Fram till examen studerade vi på distans, vilket för min del innebar föreläsningar via Zoom fram till två på natten. Trots att detta inte ens närmelsevis går upp mot klassrumsundervisning gjorde verkligen professorerna det bästa av situationen, och jag fick med mig mycket även från detta. Mitt i allt det sorliga var det också rätt häftigt, att jag kunde sitta på Zoom och diskutera veckans läsning med mina vänner på länk från USA, Indien, Tyskland och Australien.

Jag har fortfarande ett tungt hjärta när jag tänker på hur allt slutade. Alla förväntningar jag hade inför slutet på terminen som aldrig fick infrias, all förlorad tid med mina vänner och alla dem jag aldrig hann säga hej då till. Samtidigt har detta sorgliga avslut påmint mig om hur otroligt priviligierad jag är. Innan COVID-19 slog till, hade jag ett av mitt livs bästa år, och jag fick fortsätta min intellektuella resa även därefter – om än på distans. Vi fick också, via kursen i arbetsrätt, möjlighet att arbeta volontärt för några av de miljontals arbetare som blivit av med sina arbeten eller som arbetade utan skyddsutrustning. Så även om jag sörjer det som inte blev, så är jag framförallt tacksam. Tacksam för det jag fått uppleva, för allt jag lärt mig och alla jag träffat. Men mest av allt är jag kanske tacksam mot alla som trott på mig och gjort detta möjligt. Utan ekonomiskt stöd hade jag inte kunnat genomföra det här året. Stort tack Sverige-Amerika Stiftelsen och Borgrättsfonderna för att ni trodde på mig, och tilldelade mig ett stipendium. Mitt liv är för alltid förändrat, och det till det bättre. Jag hoppas att kunna förvalta detta förtroende genom att arbeta för dem som är mindre lyckat lottade, såväl under som efter denna pandemi