Styrelseledamoten Olle Wästberg mottar Karl Staaff medalj

Olle Wästberg, Stiftelsens styrelseledamot, tilldelades Karl Staaff medaljen för sitt arbete i riksdagen, partistyrelsen, den liberala tidningssfären etc.

[spoiler title=”Här är hans tacktal” style=”fancy”] ”Ja, när man får Karl Staaf-plaketten inser man ju vad klockan är slagen. Jag vill varmt tacka partiledningen. Men allra främst vill jag tacka Folkpartiet. Oavsett vad jag gjort i livet har folkpartiet alltid varit nära. Det var i ungdomsförbundet jag – för 46 år sedan – träffade min fru, Inger, som ju också haft tunga uppdrag för folkpartiet. När jag för en kort tid lämnade det aktiva partiarbetet, för att bli chefredaktör för Expressen, och när det sedan tog abrupt slut välkomnade partiet mig omedelbart tillbaka, också till partistyrelsen. Folkpartiet är inte bara partiprogram som kommer och går; det är en i värderingar grundad mänsklig gemenskap. Jag vill rätta Jan på en punkt. I praktiken – från att ha representerat ungdomsförbundet till det att jag lämnade partistyrelsen när vi flyttade till New York -var jag med på partistyrelsens sammanträden i sammanlagt 30 år. Denna Karl Staaf-medalj är möjligen en tapperhetsmedalj. Och jag såg det alltid som mitt viktigaste uppdrag och prioriterade det alltid; det kan Inger intyga. Det var inte mer än 2-3 möten under alla dessa år jag missade. Jag prioriterade partistyrelsen av det skälet att folkpartiet är ett parti som är så dåligt på att sätta sig själv först. ”Ta ansvar”, säger Löfven. Ja, nog tar Folkpartiet ansvar – i kommuner, landsting, stat. Men tar vi ansvar för vårt eget parti? Ingenting är faktiskt viktigare för Sveriges framtid än att vi får ett stärkt liberalt parti. Det är långt viktigare att folkpartiet växer än att vi sitter i en eller annan regering. För den som tycker sådant är roligt har jag med en artikel jag som riksdagsledamot skrev 1978, då satt vi också i regering, om riskerna med regerandet. Jag läser upp mellanrubrikerna: ”Risken att vi börjar trivas med kompromissandet. — Risken att kompromissen blir partiprogram. — Risken att vi tror att regeringens framgångar är folkpartiets. — Risken att vi blir lika diplomatiska som diplomaterna. — Risken att vi stänger in oss i korridorerna. — Risken att alltför få får alltför många uppdrag. — Risken att vi blir nöjda med samhället.” Fast det där gällde ju då, för 35 år sedan. Mina vänner, vi lever i en allvarets tid då historien ekar in i vår samtid. I det Ungern där Raoul Wallenberg verkade förföljs idag romer. Antisemitismen är inte en smärtsam historisk erfarenhet, utan en levande verklighet. Antiglobaliseringsrörelsen använder uttrycket ”antisionism” på ett sätt som ekar av 1930-talets angrepp på ”kosmopoliter”. Historien upprepar sig inte, men det förflutna handlar om framtiden: Professorn, publicisten Herbert Tingsten analyserade, mer ingående än någon annan, diktaturernas frammarsch under mellankrigstiden. Jag citerar en av hans slutsatser: ”Vi må vara högermän, liberaler eller socialister: det kaos som för några årtionden sedan kallades ekonomisk frihet tål vi inte. Människor får inte leva i nöd eller arbetslöshet i en demokratisk stat, den satsen har blivit lika ostridig som den allmänna rösträtten och den politiska friheten.” Så skrev Tingsten om en mellankrigstid där tryggheten i Europa försvann och alltför många vände demokratin och toleransen ryggen. Idag ekar Tingstens ord. Vi är tillbaka i liberalismens kärnuppgift. Att stå upp för och utveckla demokratin, att hävda ett människovärde utan gränser, att aldrig vika för främlingsfientlighet, antisemitism eller islamhat. Vår tid kräver en stark liberalism och ett stärkt folkparti. Tack!”[/spoiler]

 

 

Se länken nedan:

http://www.tidningen.nu/nyheter/3-allmaenna-nyheter/466-medaljer-val-och-nomineringar

Dela...