Jag tillbringade läsåret 2020–2021 som postdoktor vid The Oriental Institute, University of Chicago. Vistelsen utgjorde en del i mitt forskningsprojekt Verbal Reciprocals in Semitic, vars syfte var att undersöka hur morfologiska avledningar av verbet i bibelhebreiska och koranarabiska används för att uttrycka reciproka handlingar.
Jag vill härmed betyga Sverige-Amerika Stiftelsen och Borgrättsfonderna min stora tacksamhet för att jag under ett helt år fick ägna mig helhjärtat åt reciproka konstruktioner i semitiska språk. Vistelsen i Chicago innebar att unikt tillfälle för mig att knyta internationella kontakter och både fördjupa och bredda min vetenskapliga förmåga i en forskningsmiljö av världsklass.
Erfarenheter
The Oriental Institute är ett interdisciplinärt forskningscentrum för studier i det forna Främre Orienten. Institutet knyter flera framstående forskare till sig och huserar ett av världens bäst sorterade bibliotek i dessa ämnen. Som gästforskare ingick jag i en forskargrupp i komparativ semitistik som leds av Rebecca Hasselbach-Andee. Hasselbach-Andees specialområden är akkadiska, klassisk etiopiska, fornsydarabiska och fornnordarabiska, och hennes vetenskapliga metod, liksom min egen, är förankrad i historisk lingvistik och jämförande lingvistik.
Arbetsmiljön vid The Oriental Institute präglas av vetenskaplig nyfikenhet, högt tempo och tvärvetenskapligt tänkande. Den interdisciplinära forskningsmiljön gör institutet till en särskilt spännande arbetsplats, där nya lösningar på gamla frågor tenderar att uppstå i mötet mellan mellan lingvistik, arkeologi, kulturhistoria och litteraturvetenskap.
Som gästforskare tilldelades jag en arbetsplats vid The Oriental Institute och fick flera naturliga tillfällen att utbyta idéer med Hasselbach-Andee och andra forskare och fördjupa min kompetens i semitiska språk. Det vardagliga arbetet vid The Oriental Institute bestod i studier i handbiblioteket, seminarier, föreläsningar och spontana diskussioner på kontoret och i kafferummet.
När Covid-19-pandemin slog till med full kraft ändrades forskningsrutinerna i grunden, och allt arbete som kunde utföras på distans skulle också göras det. Därefter bedrevs den mesta forskningen hemifrån och kontakter togs digitalt. Eftersom beslutet om hemarbete kom från borgmästaren över en natt var det inspirerande att se hur snabbt universitet anpassade sig till de nya omständigheterna. Tack vare ett avtal mellan universitets biblioteket och Hathi Trust Digital Library fanns omgående praktiskt taget all för mig nödvändig forskningslitteratur tillgänglig via bibliotekets e-resurser.
Under läsåret 2020–21 författade jag två artiklar och presenterade min forskning för bland annat Semitiska seminariet vid Institutionen för lingvistik och filologi, Uppsala universitet, och Cambridge Semitic Philology Seminar, University of Cambridge. Det råder inga tvivel om att jag bland annat tack vare min forskning i Chicago senare kunde anställas som Research Associate vid University of Cambridge. Sammantaget var min tid i Chicago mycket lärorik och helt avgörande för min fortsatta akademiska karriär och forskningsprofil.
Beskrivning av forskningen
Mitt forskningsprojekt i Chicago handlade om reciproka verb i koranarabiska och bibelhebreiska, alltså verb som uttrycker ömsesidig handling, till exempel se varandra, träffas och slåss. Forskningsprojektet syftade till att förklara hur och varför reciproka uttryck ofta är mångtydiga och kan användas för att uttrycka andra funktioner än reciprocitet, såsom upprepad handling eller vanemässig handling. I svenska, till exempel, betyder tjurarna stångas oftast tjurarna stångas med varandra, medan tjuren stångas betyder närmast att den tjuren har för vana att stånga. Liknande typer av mångtydighet finns i de semitiska språken och jag undersökte hur de funktionerna är besläktade med varandra.
Undersökningen i hebreiska fokuserar på en särskild avledning av verbet som har medial funktion, vilket innebär att att subjektet istället för objektet är föremål för handlingen. I svenska kan medial funktion uttryckas av verb som slutar på –s
utan att att de är passiva, till exempel, anda-s, förfära-s, kittla-s. Till skillnad från passivum anges ingen föreställning om vem eller vad som framkallar handlingen i mediala verb. Undersökningen i hebreiska visar hur mediala avledningar av verbet särskilt används för så kallade naturliga reciproka konstruktioner, nämligen konstruktioner som beskriver handlingar som utförs ömsesidigt bara under normala omständigheter, till exempel, mötas och samlas. När reciprocitet ska uttryckas för andra verb måste omskrivningar användas, till exempel se någon, den ena den andre (= se varandra).
Undersökningen i arabiska fokuserar på en särskild avledning av verbet som antas uttrycka objektsdistributivitet, det vill säga att verbets objekt konceptualiseras en och en, var för sig. Jämför, till exempel, det oavledda verbet dafaʿahu ‘han knuffade det’ och den distributiva avledningen dāfaʿahum ‘han knuffade dem, den ena efter den andra’. I dessa avledda
konstruktioner är objektet plural och inanimat, det vill säga det refererar till någonting som inte är utrustat med egen vilja. När objektet för handlingen är animat konceptualiseras emellertid distributiviteten ömsesidigt mellan subjektet och objektet. Jämför, till exempel, dāfaʿahu ‘han knuffade honom, den ena den andra’, det vill säga, ‘han knuffade honom och vice versa’ (= ‘knuffa varandra’).
