Vad jag fick lära mig under min tid på plats var att det också är en mer vänlig och välkomnande miljö än vad jag någonsin hade vågat hoppas på. Innan min resa hade många mer erfarna kollegor varnat mig för att en utlandsvistelse som gästdoktorand ofta kan bli en isolerad och ensam upplevelse. För mig blev det raka motsatsen. Jag blev snabbt behandlad som om jag vore en av Stanfords egna doktorander och blev därmed medlem i ett stort kollektiv av kollegor och numera vänner som jag länge kommer hålla kontakten med.
Min upplevelse vid Stanford
Under läsåret 2022–23 spenderade jag en fantastisk tid som gästdoktorand vid Stanforduniversitetets Department of History. Jag visste på förhand att institutionen är en av de främsta inom ämnet i världen. Vad jag fick lära mig under min tid på plats var att det också är en mer vänlig och välkomnande miljö än vad jag någonsin hade vågat hoppas på. Innan min resa hade många mer erfarna kollegor varnat mig för att en utlandsvistelse som gästdoktorand ofta kan bli en isolerad och ensam upplevelse. För mig blev det raka motsatsen. Jag blev snabbt behandlad som om jag vore en av Stanfords egna doktorander och blev därmed medlem i ett stort kollektiv av kollegor och numera vänner som jag länge kommer hålla kontakten med.
Ett tips till andra gästdoktorander är att så tidigt som möjligt försöka delta vid doktorandkurser för att lära känna folk. Även om jag egentligen enbart var där för egen forskning bestämde jag mig för att audit, eller lyssna in på, några kurser. Dessa inkluderade inte minst en avancerad introduktionskurs till historia som ämnets alla förstaårsdoktorander genomför, i vilken jag lärde känna dem alla, som ju också var helt nya i miljön, grundligt. Jag såg även till att följa så många kurser som möjligt med Jessica Riskin, den professor som bjudit in mig till Stanford och vars forskning jag själv jobbar nära. Jag hade på förhand hört många historier om gästdoktorander som knappt fått möjlighet att träffa de professorer som bjudit in dem, men det här ledde till att jag på ett naturligt sätt fick flera kontakttimmar med henne varje vecka under hela min tid vid Stanford.
Jessica var genomgående en fantastisk värd och mentor vars generositet och insikter jag fick ta del av i många olika sammanhang. Tillsammans med en Stanforddoktorand höll vi igång en läsecirkel där vi tre varannan vecka möttes upp för att diskutera en bok, vanligtvis en klassiker eller något spännande nyligen publicerat verk inom vetenskapshistoria. Hon var också alltid tillgänglig för att läsa och kommentera på de utkast och avhandlingskapitel jag arbetade med under tiden där och jag fick mycket användbar feedback av henne. Genom allt det här utvecklade vi en väldigt god relation och vi kommer definitivt att hålla kontakten och fortsätta samarbeta i framtiden på olika vis. Många andra professorer vid den historiska institutionen gjorde sig också tillgängliga och tog sig tid att utförligt diskutera mitt projekt över fika och luncher. Jag utvecklade framförallt en nära relation med professorerna Caroline Winterer, Londa Schiebinger och Laura Stokes, med vilka jag säkerligen kommer att fortsätta hålla kontakten.
Stanford kunde tyvärr inte erbjuda boende på campus åt gästdoktorander så jag fick hitta en egen lösning i form av ett hus i Los Altos, ca 20 minuters cykelväg från Stanford, som jag delade tillsammans med tre andra unga killar som jobbade på Stanford och i tech-branschen. Även om privat boende innebar högre kostnader och längre resväg så var det intressant att även få uppleva den sidan av Silicon Valley och jag och mina housemates blev goda vänner med varandra. På helgerna åkte jag regelbundet in till San Francisco och spenderade mycket tid där på både egen hand och med vänner. Även om the city, som de kallar den, drabbats hårt av pandemin, inflationen och de sociala klyftorna så är det en otroligt vacker stad med många spännande delar. Under min tid fick jag möjlighet att besöka otaliga museum med konst och historia. Jag tog del av amerikansk sportkultur genom att gå på basket i Stanford, baseboll i San Francisco och ishockey i San José. Namnen på Apples operativsystem blev också till verkliga platser när jag gav mig ut på helgresor till platser som Yosemite, Big Sur, Monterrey och Napa Valley. Kaliforniens häpnadsväckande naturlandskap slår det mesta jag tidigare upplevt.
Den absolut största delen av min tid spenderade jag ändå på Stanfords vackra campus där jag hittade min favoritplats i biblioteket (som för övrigt innehar helt fantastiska samlingar för historiker) och den bästa studentlunchmatsalen. Jag spenderade många timmar läsandes i den lounge vid historiska institutionen som doktoranderna, i brist på egna kontor, gjort till sin primära mötesplats för både arbete och socialt liv. Via institutionens sektion för vetenskapshistoria hade jag dessutom den stora turen att få tillgång till ett riktigt kontor som jag delade tillsammans med ett par andra doktorander.
Stanford erbjöd ett mycket rikt utbud av tematiska forskningsseminarium och workshops som utgjorde den viktigaste platsen för akademiska diskussioner men också en grund för socialt liv med andra forskare. The Center for Medieval and Early Modern Studies kombinerade verkligen både dessa aspekter genom att varje vecka anordna en forskningsworkshop med en inbjuden forskare samt samordna en kväll på den lokala campuspuben för umgänge mellan doktorander och mer seniora forskare. Den community som formades kring detta Center blev min primära umgängesmiljö. Därutöver deltog jag flitigt i seminarier anordnade inom HPS (vetenskapshistoria) och CESTA (Stanfords center för digital historia) och sporadiskt i några av de alla övriga seminarieserier som var aktiva under terminerna.
Min forskning
I grund och botten handlade ju mitt utbyte om att utvecklas som forskare och det upplever jag verkligen att jag har gjort. I mitt avhandlingsprojekt undersöker jag hur dåtidens vetenskapliga förståelse av reproduktion, ärftlighet och ras förhöll sig till de storskaliga avelsprojekt för att förbättra boskapsdjur som utvecklades i 1700-talets Frankrike. Djuravel var på den här tiden, innan det fanns någon evolutionsteori, en verksamhet vars praktik försköt gränserna för hur folk tänkte kring hur djurarter kan förändras över tid och inte minst hur denna förändring kan styras av människor. Jag argumenterar för att vi måste studera hur djuravel var en del av upplysningstidens framstegsprojekt för att förstå den större historiska kontext som dagens genmodifieringsteknologi befinner sig i. I vissa fall handlade 1700-talets projekt även om att förbättra människor genom selektion, och min forskning kan därför förändra hur vi tänker kring både rasbiologin/eugenikens historia samt bidra med viktiga historiska perspektiv till de debatter om vilka gränser vi ska dra för genteknik som syftar till att förbättra oss själva, våra barn och våra samhällen idag.
Under min tid vid Stanford hade jag god möjlighet att fokusera mycket på mitt eget avhandlingsprojekt och kunde författa avancerade utkast till flera kapitel. Under mina sista månader fick jag också möjlighet att göra två större presentationer av dessa vid olika forskningsseminarier vid Stanford vilket gav mig tillfälle att få väldigt användbar feedback från många både seniora och juniora forskare. Båda dessa seminarier var välbesökta och jag fick generellt sett många positiva reaktioner. Det kändes väldigt skönt att få bekräftat att min forskning uppskattas i en så konkurrenskraftig miljö och att dessutom få möjligheten att dela med mig och diskutera min forskning där.
I efterhand kan jag definitivt säga att mitt projekt har påverkats starkt av Stanfords historikermiljö. Framförallt har de globala perspektiven blivit mycket mer framträdande. Min forskning inkluderade även tidigare aspekter som berör det franska imperiet, men efter min tid vid Stanford har dessa sidor blivit alltmer centrala. För att kunna utveckla projektets globalhistoriska dimensioner var det helt nödvändigt att vara i en miljö som Stanfords, där den historiska institutionen inhyser en mängd professorer och doktorander som inte bara är experter på europeiska imperium och kolonier men även på det osmanska riket, den atlantiska världen och Sydostasien under 1700-talet. För dem är det en självklarhet att händelser i Europa under den här tiden måste förstås i relation till en större global värld av kulturella utbyten, handel och imperialism.
Jag har även influerats av hur folk vid Stanford mer allmänt tänker kring sitt akademiska arbete. Inom historia finns det inte minst ett stort fokus på boken som publikationsform – till en grad jag sällan mött i Europa – eftersom den antas kunna nå ut till en bredare publik än vad artiklar bakom betalväggar gör. Min utbytestid har hjälpt mig att alltmer tänka om min avhandling som ett projekt med riktning mot en monografi utgiven på ett internationellt universitetsförlag, något som är ett självklart mål för nästan alla amerikanska doktorander jag mött som vill göra akademisk karriär.
Under min tid i USA har jag även deltagit på en mängd olika konferenser och workshops. Höjdpunkten var förmodligen den årliga konferensen för History of Science Society som anordnades under en vecka i Chicago i november. Jag presenterade en artikel inom ramen för en panel om djur i vetenskapshistorien som blev otroligt lyckad och var den mest välbesökta som jag såg under hela konferensen. Tillsammans med mig i panelen fanns flera av de mest relevanta forskarna inom mitt område och det var fantastiskt givande att få vara med om ett sådant intellektuellt utbyte tillsammans med dem. Under konferensen träffade jag även ett stort antal andra forskare som kommer vara väldigt viktiga kontakter inför framtiden.
Jag fick även möjlighet att delta vid flera mycket stimulerande mindre konferenser och workshops. Speciellt givande var konferensen Rethinking the Long Eighteenth Century: Social, Literary, and Political History in Pre- and Post-Revolutionary France där ett flertal av världens ledande forskare inom fransk 1700-talshistoria deltog och presenterade sina pågående projekt. Jag fick möjlighet att diskutera min forskning med flera av dem och fick med mig mängder av inspiration och nya idéer därifrån. En annan höjdpunkt var tvådagarsworkshopen Agnotology 2.0 som är en uppföljning till en nu för tiden närmast klassisk vetenskapshistorisk workshop som ägde rum 2005 och som då introducerade ignorans-studier som ett nytt fält; det vill säga hur ignorans inte bara är en frånvaro av kunskap utan ofta är någonting som är aktivt skapat av politiska och kulturella krafter. Med dagens klimatförändringsförnekelse och trollfabriker är sådana studier tyvärr knappast mindre relevanta idag än för 20 år sedan. Ett två dagar långt CMEMS Primary Source Symposium vid Stanford gav mig också bra möjligheter att diskutera tidigmodern historia med andra forskare.
Jag genomförde även en väldigt givande veckolång resa till Los Angeles både vad gäller forskning och kulturell upplevelse. Främst åkte jag dit för att arbeta med material vid The Huntington som för de flesta kanske förknippas med dess fantastiska botaniska trädgård, men vars forskningsbibliotek också innehar en av de främsta samlingarna i världen för vetenskapshistoria. Ett av resans andra huvudsyften var att få träffa en av mina största akademiska förebilder, Mary Terrall som är professor emerita vid UCLA. Hon bjöd in mig till hennes hem för att diskutera hennes verk, som influerat mig mycket, och för att prata om mitt projekt och vår disciplins framtid. Under min vecka i LA hann jag även med att besöka mängder av museum och se flera olika delar av denna mångfaldiga stad.
På det stora hela har min upplevelse av att bo och studera i USA varit berikande på alla möjliga vis. Jag har utvecklats som person och forskare och fått många nya vänner och kollegor som kommer vara kvar i både mitt privata och professionella liv. Innan jag lämnade Stanford föreslog Jessica Riskin, min akademiska värd, att jag ska fortsätta vara affilierad med deras vetenskapshistoriska forskningsprogram som en ”Corresponding Member” (under 1700-talet en vanlig beteckning för personer som på distans aktivt deltar i en vetenskaplig akademis arbete) och jag ser redan fram emot att återvända för kortare besök. Jag har också fått flera nya goda vänner genom Sverige-Amerika stiftelsen och ser verkligen fram emot att nu stolt kunna kalla mig alumn och aktivt delta i dess framtida verksamhet.
