Mina två år på Georgetown University, där jag läste en Master of Science in Foreign Service (MSFS), förändrade min världsbild och förberedde mig för att arbeta inom det multilaterala systemet där jag hoppas bidra till ökad ekonomisk utveckling i några av världens fattigaste och mest utsatta länder.
Jag fokuserade mina studier primärt på utvecklingsekonomi och länder som är drabbade av våld, konflikt, och samhällelig fragilitet. Utvecklingsekonomi är en gren av nationalekonomin som fokuserar på ekonomisk omvandling av utvecklingsekonomier, enkla termer länder där invånarna har mycket mindre att leva på än höginkomstländer som Sverige. Fokus är på teorier och metoder som används när man analyserar ekonomiska frågor i utvecklingssammanhang. Exempel på ämnen som vi studerade är de faktorer som är avgörande för ekonomisk tillväxt, till exempel orsaker till fattigdom, befolkningstillväxt, och konsekvenserna för utvecklingsländer av liberalisering av handeln.
Därtill specialiserade jag mig på vad som i utvecklingssammanhang kallas för ”statlig fragilitet”, eller ”state fragility” på engelska. Fragilitet är ett koncept som utvecklades primärt inom multilaterala institutioner för att försöka förklara varför vissa länder inte verkade kunna utvecklas ekonomiskt som andra länder i samma inkomstgrupp. Man insåg att dessa länder vissa saker gemensamt så som korruption inom statliga organ, osäkra landrättigheter och dåliga möjligheter att genomdriva kontrakt, och politisk instabilitet och våld, och att dessa faktorer kraftigt bromsade in ekonomisk utveckling. Denna fragilitet skapar i sin tur en förminskad kapacitet att hantera chocker, så som naturkatastrofer och ekonomiska kriser, vilka därför kan göra så att landet hamnar i en än värre situation än dessförinnan, och därmed upplever ytterligare förhöjd fragilitet. Till slut kan ett land hamna i en fragilitetsfälla som är mycket svår att ta sig ur, eftersom länder då får mycket svårt att skaffa kapital för att investera i infrastruktur, utbildning, hälsovård, och andra grundläggande samhällsfunktioner. De som förlorar mest i slutändan är dessa länders fattiga invånare, och i just dessa länder är det inte sällan över hälften av befolkningen.
Jag läste också mer kvantitativa kurser, där vi använde program som STATA för att analysera data för utfall av olika utvecklingsprojekt för att se vad som fungerar i olika kontexter och samhällen. Jag studerade också statsfinans för att bättre förstå varför och när det är ekonomiskt motiverat för en stat att engagera sig i marknaden för att förbättra utfallet för samhället.
MSFS programmet kräver också att studenterna studerar och examineras i ett andra språk för att få ta examen. Jag valde att fortsätta mina arabiskastudier, som jag börjat i Damaskus, Syrien, 2011, och läste därför en intensivkurs i standardarabiska, med en lektion per dag, under mina två år på Georgetown.
Utanför studierna försökte jag få ut så mycket som möjligt av min tid i Washington DC, en stad som man nog fortsatt med relativ säkerhet kan hävda är världens främsta centrum för internationella relationer och internationell utveckling. På Georgetowns campus startade jag en talarserie där vi bjöd in politiker och tjänstemän från fragila länder att dela med sig av sina upplevelser och insikter för att inspirera fler smarta och drivna människor att söka sig till en karriär fokuserad på dessa platser. Några av våra gäster var Somalias finansminister, en sydsudansk parlamentsledamot, och Sudans ambassadör till USA, Dr. Nureldin Satti. Dr Satti var med oss bara några dagar efter att landet genomgått en militärkupp. Den nya militärregimen hade avskedat honom, men han och den sudanska diasporan i USA hade bestämt sig att inte sluta kämpa för ett demokratiskt Sudan. Eftersom USA fortfarande erkände honom som Sudans rättmätige representant i Washington DC så var han också legalt fortsatt den sudanske ambassadören i USA. När jag eskorterade honom från hans svarta mercedes till föreläsningssalen sa till mig att det nog är den enda gången i livet jag träffar en ambassadör som blivit avskedad av sitt hemland, men som fortsatt är landets officiella representant i ett annat land. Det har hade han nog rätt i.
Jag startade också en podcast under min tid på Georgetown, tillsammans med två vänner jag blivit sammankopplad med av en av mina professorer. Vårt mål med podden, som heter ”F-World, the Fragility Podcast”, är att bredda konversationen kring fragilitet och skapa djuplodande konversationer med såväl teoretiker som praktiker inom områden som vidrör fragilitet, våld och konflikt i olika länder. Vi begränsar oss inte heller till låginkomstländer, utan erkänner att fragilitet är något som kan drabba alla länder, fattiga som rika. Hittills har vi publicerat 11 avsnitt, och har ytterligare 10 som vi spelat in där vi diskuterar ämnen som hur man kan använda Artificiell Intelligens för att förutse konflikt och designa förebyggande program, hur USA är fragilt på en samhällsnivå och vad man kan göra åt det, vad som gick fel i Afghanistan 2021och vad vi kan lära av det, och mycket mer. Besök oss gärna på https://f-world.org
Jag har också skapat vänner för livet på Georgetown, och genom dem har jag redan upplevt saker som jag aldrig trodde jag skulle vara med om, som att sitta bakom min vän Omar när han vittnade inför FNs säkerhetsråd om situationen för människorna i hans hemland, Syrien.
Jag sökte mig till Georgetown med ett specifikt mål: att arbeta på Världsbanken.
Det målet hade jag utarbetat under min tid som projektledare för utbildnings och privatsektorutvecklingsprojekt i mellanöstern då jag ofta frustrerades över hur dåligt många staters regelverk och lagar stämde överens med de problem som samhället och ekonomin gick igenom. I länder som Egypten, Jordanien, Palestina, och Syrien där den privata sektorn har svårt att växa och skapa jobb är inte utbildningsystemet anpassat för att träna upp de egenskaper som behövs för att få jobb inom privata företag. Samtidigt är regelverket kring statligt ägda företag bristfälligt vilket gör det svårt för privata företag att konkurrera i sektorer som i andra länder karaktäriseras av konkurrens vilket i slutändan gynnar konsumenter genom lägre priser och bättre varor. De projekt jag drev fokuserade inte på policy och systemnivån, utan mer på individer. Även om de gjorde avtryck i folks liv och hjälpte dem att förbättra sina ekonomiska utsikter så ville jag göra mer för att förändra på en mer systemisk nivå.
Under denna tid sprang jag också ofta in i världsbanksanställda. De verkade ha goda relationer med staten, finansiering för stora projekt, och viktigast av allt: möjligheten att rådge länder i hur de kan förbättra sina policys för att förbättra ekonomisk utveckling. Där och då bestämde jag mig för att jag ville jobba inom Världsbanken och hjälpa till i detta effektfulla arbete. För att ha en chans att säkra en anställning där behövde jag minst en magisterutbildning, så jag började genast att göra efterforskningar om vilka skolor i USA som erbjöd masterutbildningar inom utvecklingsekonomi och internationella relationer och ansökte till en handfull. Jag hade den stora lyckan att komma in på flera av dessa, men valde till slut Georgetown för att det var det lärosäte med starkast band till Världsbanken. Skolan inte bara ligger fysiskt nära Bankens huvudkontor i Washington DC, utan attraherar också många före detta Världsbanksanställda som professorer. Tillexempel har min närmaste mentor tidigare varit chefsekonom för Världsbanken, med ansvar för allt analytiskt arbete inom institutionen.
Under studierna vid Georgetown hade jag möjligheten att jobba på Världsbanken under sommaren mellan mitt första och andra år, då jag fokuserade på Sahelregionen och hjälpte till med analytiskt arbete som syftade till att bättre kunna rådge staterna i regionen hur de kunde förhindra en ökning i fragilitet och våld. Under min sista vår på Georgetown arbetade jag deltid med att bygga en global databas över statligt ägda företag som gör att man kan jämföra hur statligt deltagande i privata marknader, och regleringen av detta, påverkar privat företagande, och sedan rådge länder i hur de kan förbättra regleringen av sina statliga företag.
Efter examen började jag sedan arbeta heltid på Världsbankens huvudkontor i Washington DC. Sedan jag började har jag arbetat på projekt i Haiti, Centralafrikanska republiken (CAR), Guinea Bissau, och Palestina. Även om det en bit kvar innan jag själv rådger statsöverhuvuden har jag redan träffat premiärministern och ätit middag hemma hos en annan minister i CAR och varit i möte med flera ministrar i Palestina. Det känns som att jag är på rätt spår givet vart jag vill befinna mig professionellt i framtiden, och utan min tid på Georgetown hade detta aldrig varit möjligt.
Jag är mycket tacksam för Sverige-Amerikastiftensen och särskilt Fritz O Fernströms stipendiefond, JP Seeburgs stipendiefond, och Stiftelsen KFs stipendiefond, som möjliggjorde mina studier vid Georgetown, och ser fram emot att ge tillbaka till stiftelsen under resten av min professionella karriär.
