Jag sökte mig till McGill för att bredda min forskning med hjälp från en av de främsta forskarna i den del av den medievetenskapliga disciplinen som intresserar sig för ljud. Min egen forskning kretsar kring hur samspelet mellan journalistiska praktiker och mediala format ser ut, i samband med att Sveriges Radio i allt högre grad distribuerar sina nyheter via digitala spellistor. Inbegripet i denna förändringsprocess är utvecklingen av algoritmiska system för att understödja automatisering, datafiering av praktiker som nyhetsvärdering och nya sätt att tänka kring och framställa digitala ljud. Särskilt det sista ledet av denna beskrivning, som rör ljud, var något jag kände att jag skulle behöva lite hjälp med. Och detta skulle jag mycket riktigt få, vid institutionen för Art, History and Communication på McGill University.
Mina förväntningar på vad jag skulle få ut av min vistelse rent akademiskt överträffades. Jag var först orolig för att det skulle bli svårt att komma in i miljön socialt. Detta, då det helt enkelt var folktomt, med anledning av Covid och Quebecs strikta restriktioner. Genom min värdprofessor Jonathan Sternes försorg fick jag ändå ta del av en rik miljö bestående av andra forskare i hans nätverk, vilka jag fick tillfälle att tala med såväl digitalt som ’IRL’. Dessutom var jag bisittare på en kurs med titeln ”Sound and AI”, vilket innebar att jag kom i kontakt med andra doktorander och masterstudenter från hela Kanada. Somliga av dem har jag fortfarande kontakt med, då jag ibland deltar i Sternes arbetsgruppsmöten på digital väg, och jag tvivlar inte på att jag kommer att fortsätta lära mig av, och tillsammans med, flera av dessa personer i många år framöver. Dessutom innebar det att jag verkligen fick se var spjutspetsen inom den ljudinriktade medievetenskapen befann sig, vilket kommer att stärka min avhandling avsevärt. Sammanfattningsvis skulle jag säga att jag nog kom tämligen nära hur idealbilden av internationella forskningsutbyten ser ut.
McGill University var en estetiskt behaglig miljö att besöka, särskilt mot slutet av min vistelse, vid vårens intåg. Campuset är vackert, särskilt i höst- och vårskrud. Främst består universitetsbyggnaderna i McGills ’down town-campus’ av rustika stenbyggnader, vilka ger associationer till Ivy League-universitet. Och McGill försöker mycket riktigt marknadsföra sig som ’Kanadas Harvard’, vilket lett till att universitetets studenter i ganska hög utsträckning utgörs av ungdomar från USA, vars familjer gärna hade skickat sina barn till ett Ivy League-universitet men som inte har de ekonomiska musklerna för att göra det. Detta var ett lite trist inslag i min vistelse, då jag gärna hade fått anledning att träffa fler kanadensare och särskilt fransktalande sådana. Men Montréal är fortfarande en språkligt ganska segregerad stad, där skiljelinjerna går mellan engelska och franska. Och språket följer klasslinjer. Den övre medelklassen och överklassen är i stor utsträckning engelskspråkig och låter sina barn studera på McGill, samtidigt som den i regel frankofona arbetarklassens barn utbildar sig på stadens franskspråkiga universitet i de fall de söker sig till högre utbildning. Jag undviker helst begreppet ’autenticitet’, men om man som besökare vill uppleva Montréals kultur gör man bäst i att söka sig utanför McGills campus. Samtidigt, å andra sidan, finns det sannolikt få upplevelser som är så autentiskt nordamerikanska som klassegregation.
Med detta sagt, gick det smidigt för mig att finna bostad i Montréal. Till skillnad från Toronto och Vancouver finns ingen påtaglig bostadskris, och priserna för boende i Montréal är överkomliga, även om de också är på uppgång. För egen del hann jag byta bostad tre gånger under min nio månader långa vistelse. Varje gång gjorde jag det helt sonika för att något bättre dök upp, en situation som är svår att tänka sig i många nordamerikanska, eller för den delen europeiska, storstäder. Man har också som hyresgäst långtgående juridiska rättigheter i Quebec, vilket jämnar ut maktrelationen mellan en själv och ens hyresvärdar. För en person med erfarenhet av Stockholms bostadsmarknad, tedde sig Montréal som en dröm.
Socialt och kulturellt var Montréal en stimulerande plats att befinna sig på. Det var givetvis på ett sätt trist att jag var där under Covid, eftersom det hämmade utbudet av kulturella erfarenheter. Men när restriktionerna lättade, och våren kom, fylldes staden av uteserveringar, små gatufestivaler och parkerna svallade över av picknickfirare. Det finns därutöver ett gediget utbud av muséer, antikvariat, och indiebiografer för den som är lagd åt det hållet. Musikscenen är även den ytterst levande, med en årlig jazzfestival. Personligen gick jag på en del musikklubbar och såg framträdanden av mer extrem karaktär, bland på kulthaket Les Foufounes Électriques, och har endast gott att säga om den delen av Montréals musikutbud.
Avslutningsvis, några ord om franskan. Innan jag flyttade till Montréal försökte jag hitta information om hur viktigt det var att kunna franska när man flyttade dit. Mina egna kunskaper sträcker sig till att jag med nöd och näppe klarade ett G i franska i högstadiet, för cirka femton år sedan. Och detta räckte alldeles ypperligt. Jag upplevde inte en enda gång att någon blev uppretad för att jag inte kunde franska, vilket jag hade läst kunde vara en risk. Med det sagt kände jag förvisso också att jag inte hade tillgång till staden på samma sätt som om jag hade haft bättre kunskaper i franska. Nyanser av det liv som levdes där gick mig onekligen förbi, vilket färgar mina minnen därifrån med viss sorg. Men för att se det från den ljusa sidan, ger det mig också goda skäl att återvända till Montréal.
Jag vill utsträcka ett stort tack till Sverige-Amerika Stiftelsen, dess medarbetare och min donator Ernst O Eks fond, för att jag fick chansen att uppleva Montréal och McGill University. Det har varit ovärderligt.
Torbjörn Rolandsson
Doktorand i journalistikvetenskap
Stockholms universitet
