Jag sökte mig till New York University för att bedriva masterstudier inom journalistik och internationella relationer. Programmet heter Global and Joint Program Studies och erbjuder studenter ett unikt, tvärvetenskapligt sätt att studera journalistik. Jag har fördjupat mig inom internationella relationer då jag vill skriva om globala frågor så som mänskliga rättigheter, social rättvisa, och migration. Min huvudfråga är journalistikens framtid mot bakgrund av spridningen av sociala medier, liksom dess roll som ett förändringsverktyg. Men jag ville även få mer praktisk erfarenhet av journalistik. Under programmets gång har jag således skrivit ett flertal reportage, till exempel hur aktivistgrupper har använt sociala medier för att stävja och uppmärksamma ökningen av hatbrott mot människor med asiatiskt påbrå i USA efter covid-19 pandemin. Flera av dessa har publicerats och jag kan därmed med säkerhet säga att min vistelse har varit framgångsrik.
Mitt program är uppdelat mellan the Graduate School of Arts & Science och the Arthur L. Carter Journalism Institute. Detta har haft både sina fördelar och nackdelar. En fördel har varit möjligheten att lära känna olika delar av universitet och kunna ta del av resurserna från båda fakulteter, bland annat gästföreläsningar och networking-träffar. Dock har det varit svårt att navigera byråkratin, vilket inte är säreget för New York University i sig, men i och med att jag är inskriven på två fakulteter känns det ibland som att jag ramlar mellan stolarna gällande administration. Trots detta har programmet – ett av de få i världen som kombinerar praktisk journalistik med teori inom internationella relationer – gett mig en ovärderlig grund att stå på efter examen.
Det har överlag varit hög undervisningsstandard på universitetet, särskilt på den journalistiska fakulteten. Klasserna är mycket små, endast 8-10 studenter, vilket har bidragit till spännande diskussioner och en möjlighet att skapa nära relationer med professorerna. Detta är särskilt användbart då de flesta fortfarande arbetar som journalister, bland annat på the New York Times, the New Yorker, och the Washington Post, och kan vägleda studenter in i arbetslivet. Jag har till exempel fått möjlighet att åka till Bryssel och besöka Europeiska unionens institutioner genom en av mina professorer som jag lärde känna första året. Dessutom har undervisningen känts aktuell och praktiskt användbar eftersom professorerna har kunnat varva egna erfarenheter med teori.
De lilafärgade flaggorna med sigillet av New York University syns över hela New York. Universitetets campus är nämligen utspritt över hela staden. Men de flesta fakultetsbyggnaderna befinner sig i närheten av Washington Square Park som ligger på nedre delen av Manhattan. Parken har således blivit synonymt med universitetet och kryllar med studenter året om. När jag ankom till staden på hösten var detta särskilt märkbart eftersom universitetet hade strikta restriktioner med anledning av covid, vilket innebar att parken blev en central mötesplats. Även om pandemin hade satt sina spår på andra sätt, bland annat strikta restriktioner kring munskydd och negativa provresultat för tillgång till byggnaderna, så sprudlade campus av sociala aktiviteter. Jag hade därför inga svårigheter att lära känna andra studenter, något jag var orolig för innan jag hade åkt.
Staden i sig behöver ingen introduktion. Till en början kändes det överväldigande att hamna i en metropol efter att ha bott i Stockholm och Lund, men jag vande mig snabbt vid stadens tempo. Här finns det ingen brist på kulturella eller sociala aktiviteter då New York har allt man kan önska sig – från muséer, caféer, och restauranger, till jazzklubbar och konserter. Men hyrorna är skyhöga, liksom priserna. Jag har haft tur med att hitta en lägenhet genom en familjevän, men för många kan det vara svårt att hitta boende till en skälig hyra. Det blir dock oftast lättare med tiden desto mer man lär känna olika områden och knyter kontakter i staden.
